Var ska folk ta sig fram på cykel? Och hur ska de göra när de möter bilar och gående?
Det finns regler och de kan bli bättre. Tyvärr producerar inflytelserika aktörer förslag som, om de förverkligas, kommer att göra det sämre. Två sådana finns i en rapport från Transportstyrelsen som kom i dagarna.
Sedan 1 augusti 2018 är det alltid tillåtet att cykla på vägen även om det finns en cykelbana bredvid, förutsatt att cyklisten är minst 15 år och den högsta tillåtna väghastigheten är 50 kilometer i timmen. ”Det skapar otydlighet, osäkerhet och riskerar att dölja behovet av utökad cykelinfrastruktur”, skriver Transportstyrelsen.
Jaså? Du får alltid cykla på en 30-, 40- och 50-väg. Kan det bli tydligare än så? Och vad vill Transportstyrelsen ha i stället? Jo, de gamla reglerna som säger att cykelbana ska användas men att vägbanan också får användas ”när det är lämpligare med hänsyn till färdmålets läge”.
Jag kan garantera att du som läser detta inte vet vad det sista betyder i praktiken, något som du säkerligen har gemensamt med de flesta poliser. Det var ett viktigt skäl till att reglerna ändrades.
Det är inte heller lätt att förstå varför möjligheten att cykla på vägen skulle dölja behovet av utökad cykelinfrastruktur. I den mån den är bristfällig, är det inte ett resultat av för stora rättigheter för cyklister utan beror på bristande politisk vilja.
Den andra märkligheten från Transportstyrelsen är förslaget att cykelpassager måste byggas om till cykelöverfarter, alternativt tas bort. Cykelpassage är, enkelt uttryckt, ett ”övergångsställe” för cyklar där cyklisten har väjningsplikt – om trafikljus saknas. På motsvarande cykelöverfart är det bilföraren som har väjningsplikt.
Väldigt få människor kan redogöra för skillnaden mellan de två typerna. Reglerna är också lite snåriga när det kommer till bilar som är på väg ut ur rondeller eller svänger i korsningar och ska över en cykelpassage.
Men Transportstyrelsens lösning är sämre. Att bygga om alla cykelpassager till cykelöverfarter är dyrt. Typiskt nog vet myndigheten inte hur många sådana det finns i Sverige, trots att man vill lägga denna flermiljardkostnad på kommunerna.
En massiv ombyggnad vore också onödig och inte så sällan kontraproduktiv. Kravet på hastighetssänkning och farthinder för bilar vid cykelöverfarter skulle många gånger skapa onödiga olägenheter för bilister. Som att sätta gupp vid överfarter på 50-vägar – inklusive trafikljuskorsningar – så att bilarna måste sänka hastigheten till 30. För det är vad lagen kräver på cykelöverfarter.
Resultatet blir att många passager helt enkelt tas bort och cyklister blir i bästa fall hänvisade till vanliga övergångsställen, där det blir stök och förvirring. Tala om att gå bakåt i utvecklingen.
Varför inte i stället använda etablerade vägmärken för cyklister vid obevakade passager? Gör det obligatoriskt med exempelvis ”hajtänder” på cykelbanan som markerar väjningsplikt alternativt motsvarande skyltar. Det är tydligt, billigt och lätt att förklara till och med för mindre barn.
Men det är väl det som är problemet. Lösningen är för enkel för hårklyvarna på Transportstyrelsen.