Vad är det med Sverigedemokraterna och regnbågsflaggor?
I veckan beslutade Hörbys kommunstyrelse, där SD har ordförandeposten, om nya riktlinjer för flaggning. De innebär att enbart svenska flaggan och kommunflaggan får hissas på kommunens flaggstänger. Enligt de tidigare reglerna skulle Hörby flagga med de nationella minoriteternas flaggor på deras dagar samt med regnbågsflaggan på HBTQ-dagen, 17 maj.
– Vi vill inte hissa flaggor som inte representerar alla i kommunen, och Prideflaggan är just en sådan, sade kommunstyrelsens ordförande Cecilia Bladh in Zito (SD) till SVT.
Efter uppmärksamheten har Moderaterna backat, vilket betyder att beslutet inte lär gå igenom i kommunfullmäktige. Var SD står är dock klart och innan man gör välvilliga tolkningar av Bladh in Zitos argument bör man minnas att partiet har en historia i frågan.
När Hörby kommun hissade flaggan i samband med Malmö Pride 2017 invände SD:s dåvarande gruppledare Stefan Borg mot beslutet.
”Allt för alla, inga gränser här, i Hörby ska alla inkluderas, alla ska känna stolthet, nekrofiler, pedofiler, koprofager, tidelagare – you name it!”, skrev han på sin Facebooksida.
Koprofager är personer som använder avföring vid sex.
Efter Sverigedemokraternas valframgång blev Stefan Borg kommunstyrelsens ordförande men åkte snart ut. Hans ställning blev ohållbar efter att Expo avslöjat att han skvalpat runt i den grovt rasistiska sumpmarken på nätet samt uttryckt sympatier för den ryska regimen. Där gick gränsen.
Man skulle kunna tycka att Bladh in Zito borde, för sin egen skull, distansera sig från företrädaren och inte röra det som Borg har kladdat på. Men icke, för så fungerar inte SD. Bitterhet och hämndbehov är starkare drivkrafter här än i andra partier.
Journalisten och författaren Annika Hamrud ringar in det i ett debattinlägg i Sydsvenskan (14/10): Sverigedemokraterna är i olika grad utestängda från HBTQ-rörelsens evenemang. Alltså ger SD igen, försöker få bort regnbågsflaggan när partiet får makten. Förra året togs samma flaggbeslut av Sölvesborgs kommun, där partiet också har högsta posten.
Sådant beteende i sig bidrar knappast till en mer välvillig inställning från rörelsen till SD. Men grundorsaken till utestängningen av partiet är att det i handling inte ställer upp på tanken om alla människors lika värde. Homofobi har fortfarande en plats i SD. I Hörby illustreras det av Stefan Borgs agerande 2017 och partiets beslut att den gången låta honom behålla sin position.
Homofobi i sin rena form är inte något attraktivt politiskt budskap i Sverige i dag. Men den har ändå en funktion på debattens ytterkant, där den flyter ihop med andra typer av intoleranta föreställningar.
I dagarna har Dagens Nyheter avslöjat att den i många kretsar respekterade skolledaren Hamid Zafar under flera års tid levt ett dubbelliv som anonym hatisk nätskribent. Så här lyder ett gammalt inlägg från ett konto som kopplas till honom:
”Den svenska mannen har efter 60- och 70-talets feministiska emancipation kommit att bli en kvinna. En man förväntas att göra sådana sysslor som tidigare ansågs förbehållna kvinnor. Men kvinnans naturliga drift gör att den vill gå tillbaka till människans rötter då män var män och kvinnor var kvinnor. Detta kan de få av en stor, svart neger i Gambia. Det kan hon inte få av en metro-sexuell Södermalmsbo som klär sig i rosa piké och röda tajta Cheap Monday jeans.”
Det här skrevs 2011 men är rätt så tidlöst. Den större frågan handlar inte specifikt om Zafar, för så här låter det ofta i dessa miljöer. Här finns föreställningen om en heterosexuell manlighet som upplösts av jämställdhet, normkritik och allmän tolerans. Liksom tanken om den svenska kvinnan som egentligen vantrivs i jämlikheten och därför söker upp den primitiva afrikanen. Denne är knappt en människa men ger henne ändå en bit av det ”naturliga” tillstånd hon saknar.
Svenska kvinnor som engagerar sig för (manliga) flyktingar förminskas på samma sätt. Deras engagemang reduceras gärna till en fråga om primitiva, sexuella instinkter. Ett återupprättande av en traditionell manlighet, ofördärvad av ”Södermalm”, blir ett sätt att leda de här kvinnorna ut ur villfarelserna om medkänsla och solidaritet med främlingarna.
Rubbning av heteronormer är därför ett lika stort irritationsmoment i dessa miljöer som mångkultur. Båda undergräver de snäva föreställningarna om kultur, nation, tradition, mänskliga relationer. Det är svårt att få in regnbågsflaggor i den tankevärlden.
