TT har nyligen ställt frågan om barn och unga som dras in i gängkriminalitet, till landets socialtjänster. En av dem som svarade var Anna Bergström, enhetschef hos barn- och ungdomsenheten inom socialförvaltningen i Katrineholm, som svarat att man i Katrineholm ser hur pojkar i 12-13-årsåldern dras in i gäng som leds av 30-40-åringar. Till tidningen utvecklar hon resonemanget:
– Ibland har vi misstänkt att det varit så illa att så unga som elvaåringar har blivit indragna, men det är vanligare med 12-13-åringar, säger hon.
Det rör i princip bara pojkar, men flickor rör sig i utkanten av de gäng som har kontakt med äldre kriminella.
– Vi vet att unga några gånger haft droger på sig, att de varit kurirer helt enkelt. De får göra en del stöldräder, just för att de är under 15 och inte straffmyndiga, säger Anna Bergström.
Hon har svårt att svara på exakt hur många pojkar i nedre tonåren som är i farozonen i Katrineholm.
– Vi har dels tio pojkar som vi vet är inblandade i kriminalitet, men också ett gäng pojkar som man vet är i gråzonen.
Ibland får socialförvaltningen kontakt med pojkarna genom polisanmälningar, ibland genom orosanmälningar från skolan.
– De kan ha varit utagerande i skolan, att skolan reagerat på att de inte har det så bra hemma, ingen struktur med läxläsning eller att de är uppkäftiga. Det finns också pojkar där det är mer ordning hemma, men det kan vara skolproblematik, kanske diagnoser, föräldrar som inte riktigt kan ge den struktur och omsorg som krävs, säger Anna Bergström.
Det finns också föräldrar som försöker sätta gränser, men inte blir åtlydda. Sedan finns ännu en kategori föräldrar, som Anna Bergström inte tycker att socialtjänsten stötte på för tio eller femton år sedan.
– Föräldrarna förnekar att barnen har problem. Det gäller inte alla föräldrar och inte alltid. Men vi kan få in ungdomar flera gånger med ganska allvarliga förseelser, som att barnet bråkat i skolan och är misstänkt för att ha stulit, men föräldern säger "stackarn, han blir alltid anklagad" och "skolan har missuppfattat" och "inte min pojke". Det kan vara så att de skäms, men de ger sken av att problemen inte finns.
När föräldrarna inte är med på tåget har socialförvaltningen mycket svårt att erbjuda insatser.
– Om föräldrarna inte tycker att barnet behöver gå i samtal är det väldigt svårt för oss. Det mesta är frivilligt hos oss. Vi kan ta till LVU, tvångsvård, men då ska vi ha mycket på fötterna och då har vi egentligen förlorat den pojken.
Samtidigt som socialförvaltningen får kämpa mot vissa föräldrars brist på insikt i barnens problematik, finns också gängen som lockar med annat.
– Det här är svårt, om vi erbjuder unga att gå i samtal på ungdomsenheten och gänget lockar med pengar och status, har vi inte mycket som talar för oss.
Anna Bergström tror att ännu tidigare insatser är nödvändiga.
– Ska man komma åt det här måste man börja jättetidigt. Kanske stötta föräldrarna redan när barnet är bebis.
Hon tror att Katrineholms familjecentral är en väg framåt.
– Där kan vi ge stöd tidigt till familjer som kan vara utsatta på många sätt, kanske är de socialt utsatta, eller inte integrerade i samhället. Vi har öppen förskola där och kan visa att socialtjänsten inte är farlig. Men vi kommer inte åt alla med familjecentralen.