– Jag och Max var väldigt måna om varandra. Innan han gick till jobbet kramade han om mig och sa 'jag älskar dig'. Och jag sa till honom att köra försiktigt, berättar sambon Gunilla om den fredagsmorgon i början av december som kom att bli Max sista.
Vid halv elva fick hon ett sms från honom där han skrev att han saknade henne. Men lunchsamtalet som han alltid brukade ringa kom aldrig.
Kollegorna på Häfla bruk började ana oråd när Max inte dök upp till lunch som han brukade. De började då söka efter honom.
– De såg hans skor som flöt i vattnet, och hans mössa som låg kvar på land, berättar Gunilla.
Kollegorna larmade räddningstjänsten, som snabbt var på plats och fick upp Max ur vattnet. Han fördes med ambulans till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. Klockan 14.40 dödförklarades han på sjukhuset.
Gunilla var ledig från jobbet och förberedde pepparkakshusbak tillsammans med barnbarnen. Men den här fredagen kom Max inte hem klockan två, som han brukade, och hon hörde ingenting ifrån honom.
Hon ringde då till hans vän och arbetskamrat.
– Han berättade att Max ramlat i dammen, och blev förvånad över att ingen hade ringt till mig, berättar Gunilla.
Hennes son började ringa runt för att försöka få svar på vad som hänt, och var Max fanns. Under tiden läste hennes dotter på nätet om att en person omkommit i en drunkningsolycka på Häfla bruk.
– Då förstod jag att det var han, berättar Gunilla.
När polisen kom för att lämna dödsbudet var klockan 17 på eftermiddagen.
– Jag sa till dem att de kunde gå igen, för jag visste redan vad de skulle säga, berättar hon.
Gunilla och hennes anhöriga är kritiska till att ingen på arbetsplatsen meddelade henne när olyckan skett.
– Då hade jag kunnat välja själv om jag hade velat följa med i ambulansen. Det hade säkert varit jobbigt att se honom få hjärt- och lungräddning, men det hade varit mitt val, säger hon.
Anders Schön är platschef på Häfla Bruks AB.
– Jag förstår hennes upprivenhet och visst skulle man ha kunnat göra det här bättre. Men polisen sa att de skulle ta kontakt med anhöriga, och då släppte vi det, och ägnade oss åt våra medarbetare, säger han.
På arbetsplatsen var det också sorg och bestörtning efter olyckan.
– Det är fruktansvärt tragiskt. Han hade jobbat hos oss i över 30 år och var en väldigt omtyckt medarbetare. Det har varit ett stort sorgearbete på alla håll, säger han.
Nu pågår en utredning av händelsen hos polisen, och ytterligare en utredning av Arbetsmiljöverket.
För de anhöriga är det fortfarande många frågor som inte fått svar.
Efter händelsen fick Gunillas son åka och hämta Max bil vid arbetsplatsen. I bilen låg också hans tillhörigheter i en påse.
– I påsen låg hans arbetsjacka. Nu ligger den i sängen hos mig och jag har den över mig på nätterna, berättar Gunilla.
Max och Gunilla fick sju år tillsammans. Hon och sonen beskriver Max som en omtyckt person som ställde upp för alla som ville ha hjälp. Som älskade sitt jobb, och som älskade barn.
– Han brukade möta mig efter jobbet varje kväll. När det var halt kom han med bråddar, så att jag inte skulle halka. Han är den finaste jag träffat i mitt liv. Så det är ett stort jäkla tomrum nu, säger hon.
Inför begravningen har Max kropp nu återkommit till Vingåker. Till kyrkan som Gunilla ser från sitt köksfönster.
– Så jag kan titta ner dit och veta att han är där, säger hon.