Eskilstunas fortsatta planer för det höga huset i Munktellstaden är riskabla. Men de är rätt.
Tjänstemännen på Länsstyrelsen kan mycket väl hålla fast vid att 55 meter, cirka 16 våningar, är för högt och upphäva detaljplanen. Det skulle stöka till och fördröja byggandet i en tid då den växande kommunen verkligen behöver hålla takten.
Å andra sidan finns det ett värde i att inte avvika från planen, förutom de anpassningar av husets bredd som har gjorts. Ett högt hus som ett nytt landmärke är en bärande tanke i områdets utformning. Det är svårt att kompromissa om.
Länsstyrelsens kritik mot denna byggnad är lik myndighetens invändningar mot det planerade höghuset i det nya kvarteret i industriområdet Väster, vars detaljplan Eskilstuna kommer att antas senare i år. Där sänkte kommunen den tilltänkta höjden från 39 till 35 meter, vilket Länsstyrelsen ändå fann otillräckligt.
Allt handlar om tolkningar av vad som utgör skada på kulturmiljön inom de områden som enligt lagen klassas som riksintressen för kulturmiljövården. Länsstyrelsen definierar skada som att det höga huset inte passar in i omkringliggande bebyggelse.
Här är ett centralt resonemang: ”Höghuset kommer att dominera i det lokala stadsrummet, där det intilliggande slakthuset får en underordnad roll. Slakthustornet fråntas dess funktion som dominerande landmärke i närområdet.”
Beskrivningen är korrekt. Men varför se det som ett problem? Det är inte fråga om att riva några kulturminnen. Samtidigt är en stads arkitektoniska förändring en del av dess liv. Gammalt tillförs nytt. Siktlinjer och siluetter förändras.
Och Länsstyrelsens tolkning är godtycklig. För vad är det som säger att slakthuset måste vara det dominerande landmärket i närområdet? Innan tornet byggdes fanns det rimligtvis något annat dominerande inslag på platsen. Men byggnaden kom upp likväl. Nu ska det byggas en till.
Det är som planarkitekten Robin Ljunggren Bergström uttrycker så elegant i EK/ST: ”Höghuset blir en orienteringspunkt i staden och en ny årsring i riksintresset.”
Staden är en samlingsplats för människor. Dessa människor försöker nu, via sina valda företrädare, använda attraktiv, centralt belägen mark för byggande av bland annat bostäder som det råder brist på. Om länsstyrelser kan stoppa sådana planer på så lösa grunder, behöver lagen ändras.
Men egentligen borde det inte behövas. Ett högt hus som byggs bredvid en gammal byggnad är inget övergrepp på kulturminnet. Det är utveckling. Länsstyrelsen bör backa.