Eländet går rundgång, när Sverige utmålas som ett land i fortskridande förfall i ekonomi, jobb och sociala förhållanden. Tittar vi tillbaka i tiden, med hjälp av Statistiska Centralbyrån (SCB), växer en sannare bild fram.

90-talskrisen var en svår påfrestning, efter den inflationsspiral med oftast stagnerande reallöner som pågick från tidigt 70-tal och framåt. När detta från slutet av 80-talet bröt ihop kom några år med långt större arbetslöshet än vi sett sedan dess.

Det syns i den årliga sammanställning SCB gör, över antalet helårspersoner i yrkesaktiv ålder som försörjs med sociala ersättningar. Är någon sjukskriven tre månader blir det en fjärdedels person, och så vidare. SCB räknar ihop sjukpenning, förtida pension vid sjuklighet eller funktionshinder, arbetslöshetsersättningar, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, försörjningsstöd samt etableringsersättning för nyinvandrade.

I 90-talskrisen steg antalet snabbt, från knappa 750 000 till cirka 1 150 000. Plötsligt motsvarade det hela 23 procent av dem i yrkesverksam ålder. Detta trauma präglade in en kvarlevande bild av att det gått utför och utför.

Men början av 90-talet blev också startskottet för sanerings-, reform- och tillväxtpolitik som vände hela bilden. Skatte- och pensionsreformer främjade arbete och produktion. Budgetunderskottet sanerades. Från cirka 1995 har de 23 procenten sjunkit och sjunkit, med några avbrott på ett fåtal år.

Snabbast gick det 2004–2008. Från den tiden och framåt blev framgången alltmer tydlig. Regeringar med olika partifärg, riksbanken samt arbetsmarknadens parter delar äran av det. Kortvariga uppgångar av antalet bidragsförsörjda i SCB:s summeringar blev bara en bråkdel av 90-talets, det gällde både vid finanskrisen 2008–2010 och under pandemin.

Medan andelen av befolkningen 20–64 år som var helt eller delvis i yrkesarbete steg, och för ungefär tio år sedan passerade 80-procentsstrecket, till en toppnivå i EU, blev andelen bidragsförsörjda mindre. 

För 2022 har SCB räknat fram att antalet "helårspersoner" var klart lägre än 1990. Men sedan dess har vi blivit en miljon fler i yrkesverksam ålder. Som i alla länder finns sjukpensionerade, kort- eller långtidssjuka och en del arbetslösa. Men från de 23 procenten har andelen sjunkit till knappt 12. Om en besvärligare lågkonjunktur inträffar kan andelen för en tid väntas stiga något. Men helhetsbilden är att när vi med invandring och annan folkökning blev betydligt fler blev andelen bidragsförsörjda betydligt lägre,

Det som samtidigt pågick var ihållande ökning av reallönerna, under låg inflation och mer välfungerande lönebildning än tidigare. I denna höjning av levnadsstandarden kom det, efter krigsutbrottet i öster, ett beskt bakslag, Men det var från en nivå långt högre än för 20 eller 30 år sedan.

Rejäla problem har vi, miljömässiga, sociala och säkerhetspolitiska. De kommer att kosta. Strukturomvandling i näringslivet lär förändra en hel del, och även ge många nya arbetstillfällen.

Men Sverige står i ekonomi och arbetsmarknad långt mer stadigt än vad missnöjesodlare av skilda slag så ofta påstått.