Är det bara en annan månad, så kan januariavtal gå an för Ulf Kristersson. Fast med honom själv som statsminister, villigt beroende av Jimmie Åkesson.
I P1:s utfrågning måndag morgon fick inte ekoredaktionen fram något egentligt nytt om innehållet i det tänkta avtalet mellan Kristersson och Åkesson. Särskilt tomt var det på svar om hur sådant som kostar ska betalas. Men själva upplägget, av det som kan bli novemberavtalet, är i formen likt januariavtalet:
Två partier i kanslihuset (M och KD), ett (SD) eller kanske två (även L) samarbetspartier som man enas med om alla budgetförslag. Ett utförligt fyrpartiprogram för regeringsarbetet – klart innan riksdagens statsministeromröstning. En skillnad är att Stefan Löfven vände sig mot mitten, medan Ulf Kristersson vänt sig mot höger ytterkant.
Han försöker ge intrycket att han samlat en allians som är ”unikt” enig, och visat detta i ”de stora” frågorna, bland annat med att enas i finansutskottet om motförslag till regeringens statsbudget.
Detta är till stor del ett illusionsnummer. Det som framställs som de ”stora” frågorna är ett fåtal av de verkligt stora sakerna, ett urval styrt av Kristerssonska agitationslinjer.
Vad gäller budgetsamverkan var det verkliga förhållandet då de senast fick ihop en reservation om statsbudgeten, som vann i kammaren, att de inte enades om en finansiering. Deras splittring fick därför det gemensamma yrkandet att krympa.
Här kunde radions utfrågare verkligen punktera en Kristerssonsk ballong. Av nedskärningarna M ville ha avsåg mycket u-landsbistånd och ett par av socialförsäkringarna. KD och L ville inte ha Kristerssons och SD:s linje att stjälpa över bördan på fattiga länder och flyktingar. SD vill, åtminstone före valet, låta sossiga om trygghetsförsäkringarna.
Resultatet, det som vann i kammaren, var att ett antal avgränsade punkter ändrades. Det allra mesta i den statsbudget som blev gällande var regeringsförslag, inte något Kristersson och Åkesson gjort tillsammans.
Kommer de båda i höst i det läget att mandaten räcker för deras novemberavtal så kan Åkesson höja priset, och det kan sedan upprepas i budget efter budget. Om Kristersson tredskas kan Åkesson göra detsamma som Kristersson själv gett Vänsterpartiet tillfälle till. SD kan stödja S-reservationer på punkter som är ytterst svårsmälta för M. Det riset har Kristersson i så fall bundit åt egen rygg.
Såväl Kristersson som ekots utfrågare lyckades tala om gängkriminaliteten utan att nämna hur den i mycket underhålls av narkotika. Personer i helt andra samhällsgrupper köper knark och ger ligorna deras födkrok.
En annan märklig radiotystnad rådde om hela utrikes- och säkerhetspolitiken. Varför ger Kristersson kanske inte (men även där kan han ju säga tvärtom senare) några statsrådsposter åt Richard Jomshof och Jimmie Åkesson?
Säkerhetsproblemet är ännu större än SD:s helbruna förflutna. Det är SD:s högst dagsaktuella och djupa inblandning i den brunblå europeiska högerextremismen, där både Trump- och Putinstödjare rör sig. Men så stor är Kristerssons vilja till makt att han aldrig andas ens ett ord om den realiteten.