Krigssegrarna syns och känns i Ukraina. Det gäller de stora och de små som redan har kommit och den slutgiltiga som återstår.
Den viktigaste segern är att Ukraina som land kommer att bestå, trots andra planer i Kreml. De många handfasta segrarna är alla befriade och fredade områden, där livet och någon sorts normalitet börjar återvända.
Den som reser till Ukraina nu ser en lång personbilkö in och en synligt kortare kö ut vid gränsen. De som återvänder är fler än de som flyr.
De allra flesta vägspärrarna mellan Lviv och Kiev är antingen nedmonterade eller obemannade. De som är kvar tycks mer fylla funktionen av uppsikt än rigorös kontroll. Bilarna vinkas mest förbi. När jag väl behöver ta fram passet är kollen kort och översiktlig.
De utbrända ryska pansarskeletten är bortforslade, så när som på ett par enstaka exemplar, kvarlämnade som om tanken är att de ska vara minnesmonument.
Trafiken över Irpinfloden väster om Kiev, som blev till en ogenomtränglig mur för den invaderande ryska armén, är sedan en tid igång på tillfälliga överfarter. De sprängda broarna håller på att byggas upp.
Utegångsförbud råder fortsatt i hela landet nattetid, men perioden är kortare än vad den har varit – i Lviv mellan 23.00 och 05.00, i Kiev med start en timme tidigare. De dygnslånga och längre utegångsförbuden i huvudstaden, då säkerhetsstyrkorna jagade ryska infiltratörer, är historia.
Flyglarmen ljuder fortfarande då och då, men det var tre veckor sedan som Kiev upplevde enstaka raketnedslag. Dagtid finns ett visst uteliv med öppna restauranger.
Ingen tar för givet att den ryska krigsmakt som besegrats i norra Ukraina inte kommer tillbaka till dessa trakter. Men det ska mycket till för att ryssarna så snabbt ska återhämta sig från den smocka de fick och åter anfalla på flera fronter.
De allra flesta ukrainare inser också att kriget i Donbass kan bli utdraget och att det kan komma att ta ansenlig tid att befria kustområdet. Det innebär mer död och förödelse, och att direkta och indirekta kostnader av kriget, som bränsle- och annan varubrist, riskerar att bli långvariga.
Flera av de positiva tecknen har likaså sina ”om” och ”men”. Även om många flyktingar återvänder från utlandet och västra Ukraina är de flesta kvar där de är – för att deras hemtrakter är ockuperade eller är krigsskådeplatser, för att deras hem är förstörda, för att förutsättningarna för ett normalt liv fortsatt saknas.
Alla dessa sidor finns i miniformat i de numera kända förstäderna till Kiev som Irpin, Butja och Borodjanka. De luttrade svarthumorälskande ukrainarna skojar att platserna har blivit turistdestinationer för hela världens politiker och journalister, bland annat för att de så snabbt blivit så säkra och lätta att ta sig till.
Här är alla krigets fasor komprimerade: förstörelse i massiv skala, krigsförbrytelser av ovanlig bestialitet, flykt och återvändande. Borodjanka är inte lika känt som de andra två men lika skräckfyllt och med sannolikt fler döda.
Det slumpvisa mördandet av civila, nackskotten, tortyren och våldtäkterna utspelades även här. Men de mest synliga spåren lämnades av den ryska armén innan den tog kontroll över Borodjanka. Det var massiv terrorbeskjutning som ödelade delar av staden.
Enligt de lokala myndigheterna fanns vid Borodjankas befrielse bara 2 000 av de ursprungligen 12 000 invånarna kvar. De allra flesta hade flytt, men flera hundra hade dödats. Dessa 2 000 hade ingenting att leva av – ingen el, ingen gas, ingen värme under en april som blev ovanligt kall.
Som överallt i Ukraina var det till stor del civilsamhället som såg till att hålla staden vid liv. Jag besöker en vän vars volontärsgäng driver en matsal. Varje dag reser de in från Kiev för att tillaga ett gratis mål mat till omkring 400 besökare.
De började i Kiev under det fullskaliga krigets första veckor. Ägare till restauranger i centrum insåg att de hade mycket mat men inga kunder och gav därför nycklarna till volontärerna som drog igång fri utspisning för militärer. När trycket mot Kiev lättade minskade behovet av sådana matställen, så konceptet flyttades till det befriade Borodjanka.
Matsalen håller till i en skola som klarat sig undan krigsskador. Eller nästan i alla fall. Enligt volontärerna var hela skolan utplundrad, inklusive skolköket. De ryska soldaterna ska till och med ha tagit med sig kastruller.
Matlaget har återskapat allt ur egen ficka och tack vare några välgörare – staden har inga pengar. Och matsalen kräver en hel del trots att alla jobbar gratis. Bara maten kostar uppskattningsvis runt 7 000 kronor per dag. Det är stora pengar i ett Ukraina i krig.
När det väl smällde visade den ukrainska staten, som alltid lämnat en del att önska, att den fanns där för landets försvar och kunde leverera resultat. Men väldigt mycket av det som bygger försvarsförmågan, med och utan vapen, hänger på civilsamhället.
Detta självorganiserande myller av informella strukturer och individer formar krigsförband, skapar sociala skyddsnät, tillverkar bristvaror och mycket annat. Det har en omfattning som slår allt i genren jag har sett och läst om på andra håll i världen. I en framtid utan krig och med en välfungerande stat kan detta civilsamhälle göra Ukraina till ett fantastiskt land.
Fotnot: Den 31 maj gör Alex Voronov sin sista arbetsdag efter 20 år på ledarredaktionen. Mer om det på nyhetsplats i dag.