Knastertorrt betyder inte oviktigt. Det bör man komma ihåg när man läser Riksrevisionens rapporter. Mellan ord som utbildningsinsatser, utvärderingar, dokumentation, styrning och samordning kan det gömma sig goda råd och väsentligheter som politiker och myndighetschefer kan behöva. 

Så också i den granskning som släpptes förra veckan om huruvida Sveriges arbete mot självmord är effektivt. Riksrevisionens slutsats är att det inte är det.

Sverige har ett nationellt handlingsprogram för arbetet med att minska självmord som antogs av Riksdagen 2008 under alliansregeringen. Inspirerat av motsvarigheten i trafikpolitiken kallas detta program också för en nollvision. 

Det är inga dåliga ambitioner som framförs i nollvisionen. Det handlar om att ”främja goda livschanser för mindre gynnade grupper”, höja kompetensen om självmord hos vårdpersonal och att förbättra psykosociala insatser. Målet att minska alkoholkonsumtionen i Sverige, och särskilt bland högriskgrupper, är också klok folkhälsopolitik. Många som begår självmord gör det under påverkan av alkohol.

Men till skillnad från nollvisionen i trafiken menar många aktörer, som Riksrevisionen pratat med, att programmets mål inte är konkreta och är svåra att använda sig av i regional eller kommunal verksamhet. Även många statliga verk verkar vara tämligen dåliga på att göra ordentliga uppföljningar av hur insatser mot självmord hjälper. Bland annat får Trafikverket kritik av Riksrevisionen för att inte följa upp hur det har gått med myndighetens arbete mot dödsolyckor på järnvägarna. Det är ofta frågan om självmord där olika typer av barriärer vid räls skulle kunna fördröja en del människor länge nog för att de ska tänka om eller bli stoppade av andra. 

Att regeringen förra året gav Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och fler andra myndigheter i uppdrag att tillsammans rita upp en ny nationell handlingsplan är därför välkommet, men borde gjorts tidigare. Trots att nollvisionen gällt i 13 år har vi inte sett några verkliga förändringar i antalet självmord.

Det betyder inte nödvändigtvis att Sveriges beslutsfattare inte tar frågan på allvar, det gör de säkert. Men det finns skäl att fråga dem varför den positiva utvecklingen vi såg mellan 1980 och 2000 nu har avtagit. Är det brist på idéer eller resurser? 

Samtidigt ligger inte allt i politikernas eller myndigheternas händer. Visst kan de avsätta pengar till psykvård och fysiska hinder vid järnvägar. Men folk kan också göra mer i vardagen för att minska stigmat kring psykisk ohälsa och självmord genom att lyfta frågorna och prata öppnare om det. De som engagerar sig genom att svara i telefon på självmordslinjer bör uppmuntras till det. Var och en kan bidra på sitt sätt.