För inte så länge sedan var det svagt med jämställdheten, även i riksdagen. En nyttig påminnelse var SVT:s dokumentär i onsdags, om Birgitta Dahl (S). Hon blev till sist talman i åtta år. Då blev det dagis i riksdagens hus.
Men som ny i riksdagen 1969 var hon första sittande ledamot någonsin att föda barn. Föräldraledighet fanns bara inte. Ersättarna var beslutade, men infördes först från 1971.
Hon fick ta med lilla dottern och amma i riksdagen. Det blev uppmärksammat, och besvärligt. Då hade ledamöterna inte ens egna kontorsrum. Förhållandena var bedrövliga även om de inte ammade.
Som förespråkare för en nu sedan länge genomförd familjepolitik mötte hon en del ilsket motstånd. Även i eget parti. Bilden tv gav var inte fel. Men ofullständig.
Då Birgitta Dahl valdes in var särbeskattningen (i stället för att makar beskattades ihop) på väg mot genomförande. Daghemsutbyggnad hade till sist börjat få fart. Två av de viktiga stegen för bättre jämställdhet
Bakom denna familjepolitiska omstart på 60-talet fanns en blandning av liberaler och socialdemokrater, understödda från näringsliv (främst Studieförbundet SNS) och fackförbundsfolk. Motståndet kom från både kvinnor och män. Så även i Birgitta Dahls parti, och även i särbeskattningsfrågan. Den kända riksdagsledamoten Nancy Eriksson var, liksom finansminister Gunnar Sträng, motståndare. De fick ge med sig.
I opposition från 1976 fanns Birgitta Dahl bland anhängarna av att kärnreaktorer skulle byggas klara och tas i drift. Hon hade Forsmark i valkretsen, och energifrågan stod och vägde under första Fälldinregeringen. Kärnkraftmotståndare utsatte henne och barnen för ett obehagligt hemfridsbrott för den åsiktens skull. I dokumentären nämndes det hastigt, men med sammanhanget dolt.
Så blev hon energiminister. Efter Tjernobylhaveriet 1986 stod hon för att börja stänga reaktorer. Ingvar Carlsson petade henne då han skulle skjuta upp stängningen av Barsebäck. Fler än hon har bytt uppfattning i energifrågor. Det ska inte döma henne.
Men SVT framställde kärnkraftmotstånd som hennes enda energilinje. Tänk att det i en tv-dokumentär 2021 fortfarande tycks vara tabu att se kärnkraftsstriden även i klimatfrågans ljus.
Hon fick bli talman, inte statsråd, 1994. Tidigare stridbar, omstridd, ibland impopulär hos partivänner och motståndare, blev hon oomstridd och allmänt respekterad. En i en rad talmän som stärkt riksdagens ställning och förbättrat arbetsförhållandena.
Dokumentären blev väl mycket hyllningsprogram. Fast det kan hon vara värd. På 90-talet skrev jag en del rätt kritiska ledare om sådant hon gjorde. Men som många andra förstod jag att den kontroversiella Birgitta Dahl hade många goda sidor. De gjorde henne till en bra talman.
När hon utsågs muttrades det om hennes grövsta felsteg. Bortåt 20 år tidigare hade hon som ordförande i Svenska kommittén för Vietnam inte snabbt fördömt Pol Pot-terrorn och folkmordet i Kambodja.
Hon blev förlåten. Skälet uttryckte Anders Björck (M) bra i dokumentären:
– Hon bad ordentligt om ursäkt.
Ja. Även det skilde henne från andra. På fördelaktigt sätt.