Villkoren för statens ekonomiska stöd till medier tillhör de mest diskuterade frågorna i branschen men engagerar inte så många utanför. Det är synd. För detta är inte en fråga bara för oss som jobbar med detta. Det handlar ytterst om villkoren för det offentliga meningsutbytet. På branschnivå uppgår inte det statliga stödet till mer än enstaka procent av omsättningen, men för vissa små medier kan det vara väldigt viktiga pengar.

Martin Tunström, politisk redaktör på moderata Barometern i Kalmar, uppmärksammade i går det etikkrav som finns i stödreglerna. Bland stödvillkoren anges att medier som får pengarna ”följer god medieetisk sed”. Samma formulering återkommer i de villkor som gäller för det tillfälliga stödet till följd av corona.

Detta krav, som inte fanns med i de tidigare presstödsreglerna, kan bli ett verktyg för politiker att styra vad som publiceras, varnar Tunström. Han skriver vidare att detta inte har remissbehandlats i vanlig ordning och att riksdagen beslutat om saken, eftersom det handlar om en förordning och inte en lag.

Det sista stämmer inte riktigt. De nya formerna av mediestöd beslutades av riksdagen i juni 2018 utifrån en proposition som har remissbehandlats i vanlig ordning. Den utgick från Anette Novaks medieutredning som presenterades 2016. 

Förslaget att lägga in medieetik bland bidragsvillkoren finns i utredningen och propositionen. Kravet som nu står inskrivet ligger också mil från utredningens förslag om att de stödberättigade medierna ska ”präglas av principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Det hade gett staten väldigt vida ramar och öppnat för betydande godtycke att neka och dra in ekonomiskt stöd, vilket jag också påpekade här på sidan när utredningen kom.

Men Martin Tunström har rätt i att medieetik inte hör hemma i de här villkoren. Även om kravet är mycket begränsat – exempelvis uppfylls det automatiskt av alla tidningar som är med i branschens pressetiska system – har det ändå öppnat en liten lucka för statens möjlighet att styra medieinnehållet utöver de ramar som sätts av grundlagen.

Regering och riksdag borde ha valt en annan väg. Om syftet är att säkra att skattepengar enbart går till kvalitetsmedier, borde man ha ställt upp ett villkor om betalande kunder, i stället för att som nu enbart ange ”minst 1 500 regelbundna användare”.

Ett betalvillkor hade varit objektivt, fokuserat på upplevd kvalitet hos läsarna och automatiskt filtrerat bort så gott som alla slasksajter.

Men det är inte för sent. Politikerna kan fortfarande göra om och göra rätt.