Det har gått tio år sedan de politiska morden i Oslo och på Utøya i Norge. 77 människor dödades. 

69 av dem sköts på det socialdemokratiska ungdomsförbundets studieläger. En stor konstgödselbomb krävde åtta människoliv i den byggnad där statsministern hade sitt kansli. Att bomben inte dödade långt fler berodde på rena tillfälligheter.

Detta var ett av de blodigaste terrordåden i Västeuropa efter andra världskriget. Ett av de få som i antal offer överträffar det norska politiska massmordet är en bomb på centralstationen i Bologna sommaren 1980. Jag har stigit av och på tåg där, och läst minnestavlan. Den är enkelt utformad, med offrens namn och ålder. Den är också föredömligt tydlig om att det var högerextremism som drev dem som dömdes för dådet – två italienska nyfascister.

Sådan tydlighet borde vara självklar, även om från vilket politiskt håll skotten på Utøya och bomben i Oslo kom. Det är dåligt ställt med den tydligheten. Det suddas och bortförklaras, och det läggs dimridåer.

Så på tioårsdagen behövs en ny portion klarspråk. Gärningsmannen, Anders Behring Breivik, nu dömd och i fängelse, är en norsk högerextremist.

Han sade sig stå för ”konservatism” och ”nationalism”. ”Nationalistisk”, det var att med våld angripa sitt eget land. ”Konservativ”, det var väpnat uppror, automatvapen mot försvarslösa tonåringar, bilbomb. 

I att förbereda och utföra massmordet var terroristen det som brukar kallas ”ensamvarg”. Men han var inte den sorten som främst är ute efter att mörda och så lägger sig till med något slags filosofi som ska gälla för motiv till brottet. Tvärtom. Han tog till sig en ideologi. Denna spreds, och sprids fortfarande, vida omkring. Den finns inte bara i näthatet utan också i partier med parlamentsmandat. Den ideologin var massmordets orsak.

Mördaren Breivik är inte en språkets mästare, och har psykologiska särdrag. Det omfångsrika manifest han lade ut på nätet när han skulle ut och mörda är ett illa gjort hopklipp. Där finns dock många citat från sådana som uttryckt sig klarare, och på ett sätt som inte måste, men lätt kan peka fram mot våldsmetoder.

Ett par år tidigare, hösten 2009, hade SD partistämma. Den i partiledningen som då hade uppgiften att hålla ett stort ideologiskt tal om vad som sades hota Sverige var Kent Ekeroth. Han blev riksdagsman 2010, och som internationell sekreterare skötte han en del av partiets kontakter i övrig europeisk högerextremism.

Den bild, eller snarare skräckfantasi, han målade upp som partiets linje, om ett hotande islamherravälde över Europa var inte så rörigt formulerad som hos mördaren Breivik. Men där fanns samma hypoteser och samma tankegångar som i den variant av europeisk nyfascism som via nätet fick Breivik att radikaliseras. Även Ekeroth talade om ett val mellan ”krig” och ”sin egen civilisations överlevnad”. 

För tidningsläsare i Sörmland är detta ingen nyhet. Alex Voronov skrev om det i detalj i Eskilstuna-Kuriren 2012, då mördaren stod inför rätta i Oslo. Det har sedan dess åter tagits upp på ledarsidan då och då.

Tystnaden på många andra håll har varit så mycket mer total. Behagligt för den Åkessonska partiledningen. Sömngivande för dess tilltänkta allianspartners.