Iran har sedan några dagar en ny president, Ebrahim Raisi, som i själva verket inte är president. Överst i den iranska staten sitter Högste Ledaren, än så länge Ali Khamenei.
Han är mer president än den som är det till namnet. Men mer rättvisande är att se Högste Ledaren som ett slags kung eller kejsare. Han sitter på livstid, och är inte vald av några väljare. Vid vakans efter dödsfall utses en ny Högste Ledare av Expertrådet, som på papperet utses av väljare. Men det sker i val där alla kandidater godkänts av Väktarrådet, som i sin tur utsetts av Högste Ledaren.
Detta kallas republik, men i Irans författning är orden till för att lägga slöjor över verkligheten. Diktaturen i Iran är mer lik en kejsarmakt, men inte en ärftlig sådan, utan en valmonarki. En liten härskande och självförnyande grupp utser Ledaren inom sig.
Ali Khamenei har fyllt 82 och har suttit på tronen sedan 1989. Sannolikt kan tronskifte väntas inom inte så många år. Ebrahim Raisi kan som ny president kanske ha ett försprång för att inom den lilla ledande kretsen upphöjas till faktisk monark.
Med den posten följer herraväldet över flertalet centrala maktorgan. Dit hör Revolutionsgardet, som bland annat kontrollerar många företag, och dessutom dirigerar Irans krigföring genom ombud i Libanon, Syrien och Jemen. Även den politiska milisen, som håller protester nere, samt domstolarna och de statskontrollerade medierna lyder under Högste Ledaren – inte under president, regering eller parlament.
Styrelseskicket ser invecklat ut. En rad statsorgan kan på papperet se ut att balansera varandra. Men realiteten är att en antidemokratisk politisk rörelse har utformat systemet för att behålla sitt monopol på statsmakten. Valen till president och parlament är regelbundna men inte fria. De ska ge regimen en fasad av folkstyre, utan att kunna leda till regimskifte. De som verkligen styr kan underkänna alla verkligt oppositionella kandidater.
Till den härskande gruppens mytologi hör också att författningen är ett teologiskt bestämt statsskick, vars innehåll bestäms av islam. Men inte ens i den shi’itiska riktning av islam som är den stora i Iran finns någon allmän uppslutning om att religionen kan föreskriva det slags regim Iran nu har. Velayat faqih som systemet kallas är en politisk diktaturideologi av ganska sent datum, införd 1979 av regimgrundaren Ruhollah Khomeini.
Syftet känns igen från den politiska 1800-talshögern i Europa och den italienska fascismen i början av 1900-talet. Det finns en allmän rösträtt och ett parlament. Men man kan jämföra med hur de dominerande byråkratiska, militära och jordägande grupperna i Kejsar-Tyskland neutraliserade de demokratiska inslagen. Den högre makten formellt delades mellan kejsaren och odemokratiskt styrda delstater.
Irans regim började i stället som revolutionär och systemet är mer renodlat totalitärt. Expertrådet i Irans författning har en viss likhet med Fascismens Stora Råd i Mussolinis Italien.
Men det centrala är att maktdelningen är skenbar. Republiken Iran liknar mest av allt en despotisk monarki.