Vissa anser att pridefirande bör skötas av kommunen. Ett sådant ställningstagande för hbtq-personer och deras fri- och rättigheter, både för dem här och i omvärlden, kan vara kraftfullt. Det är inte nödvändigtvis fel. På en del håll kan det vara bra att kommunen, i alla fall till en början, och om inte helt och hållet så i varje fall som medarrangör, står för evenemangen.

Stöd till Pride från kommunerna kan i stället ske på annat sätt. Kommunpolitiker kan delta genom att hålla tal, ställa upp i intressanta seminarium eller finnas på plats på andra vis. Även kommuner kan pytsa till en del skattemedel om det behövs – som det så ofta gör. 

Lika bra kan det fungera att föreningslivet – särskilt, men inte bara, organisationer som har hbtq-personers rättigheter som profilfråga – arrangerar den här sortens evenemang. Det kan till och med vara bättre. Det är i dessa föreningar kunskapen ofta finns och beroende på vem och hur många medlemmarna är kan det finnas ett brett nätverk bestående av engagerade och insatta människor. Dessutom kan det finnas de i föreningslivet som har helt andra, och intressantare, idéer än de som kan knåpas ihop på någon grå förvaltning.

I Katrineholm, där ett pridefirande ska ske nästa vecka, är det RFSL Katrineholm som står som arrangör. I Vingåker har det tidigare varit kommunen. Men på lördag, när nästa pridefest blir av, är arrangören den nybildade Vingåkersbygdens pride. Det blir parad och föreställningar – även sådant som kan uppskattas av både vuxna och deras barn. 

Samtidigt är det viktigt att påminna – Pride handlar främst om annat än fest och glam. Detta vet de flesta, men det tål att upprepas. Att uppmärksamma hbtq-personers förutsättningar att leva fritt och tryggt är också en viktig uppgift. Runt om i världen pressar stater människor till att gömma sin sexuella läggning och identitet, antingen genom lagar och annat statssanktionerat förtryck eller genom att blunda för övergrepp och diskriminering.

De som flyr undan sådant förtryck, eller förföljelse, bör inte bara få skydd där de söker det, utan även en verklig chans att etablera sig. I Sverige är beviskraven för att beviljas asyl på sådana grunder är dock höga, och det finns skäl för domstolar och politiker att tänka annorlunda. Ingen ska behöva utvisas till sådant tyranni och ofrihet. 

Även här i Sverige finns fördomar och vanföreställningar. Den sortens intolerans saknar geografiska gränser. Som politiskt budskap är homofobi numera inte gångbart – och lockar få väljare. Men i extremistiska fora sprids sådan dynga och flyter ofta samman med annan sorts intolerans – rasism, allmänt invandrarmotstånd och inte sällan kvinnohat.

Till bilden hör även att regeringspartiet i Polen, som driver homofobisk politik, har nära relationer bland annat i EU med riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Detta behöver väljarna veta.