Varför är den franska visan så fransk? Charles Aznavour fick en gång den frågan. Det är språket, svarade han. Musiken är från alla möjliga hörn, vals, jazz och tango är import.
De verkligt stora franska vissångarna är ofta invandrare eller barn till invandrare. Edith Piaf hade en förälder från Italien och en från de berbisktalande kabylerna i Algeriet. Serge Gainsbourg hade rötter i rysk judendom.
Charles Aznavour själv var barn till armeniska immigranter. Han fångades, sade han, av magin i franska språket. Från barndomen hade han fått med sig armenisk litteratur och persiska dikter. Franska klassiker fascinerade honom. Han blev en legendarisk textförfattare, och sångare, på fem språk minst, framför allt franska.
Samma fråga kan ställas om sådant som är populärt att sjunga, och uppfattas som mycket svenskt, därtill med innehåll som betyder något. Povel Ramel var en stor jazzmusiker. I det han gjorde finns en puls från USA, eller calypso och mycket annat,.
Eller Erik Axel Karlfeldt, och hans föregångare Gustav Fröding. Karlfeldt, diktvirtuosen som fångade hässjor i kvällsskymning, erotik och tragik, kyrkorglar och blomstervandringar på Öland – han hade skrivit avhandling om Henry Fielding i engelskt 1700-tal. Än mer hörs hos honom, sägs det, ekon av den franska symbolismens eller dekadensens Paul Verlaine.
Hos Fröding hör vi värmländska i dialektord och motiv. Men Fröding var en bildad karl, inspirerad även av brittiska och tyska författare, Walter Scott, Heinrich Heine, Johann Wolfgang von Goethe.
Att kultur har en och endast en nationalitet – eller en enda klasstillhörighet – är för det mesta en illusion. Även före internet rörde sig impulser snabbt, och ofta produktivt, över gränser, mellan språkområden och mellan generationer och samhällsklasser.
Den isländska sagan blev starkt påverkad från latin och från litteratur och historiska händelser på kontinenten. Den höviska kärlekens trubadurer i medeltidens Provence hade tagit emot impulser från morerna i södra Spanien. Rimmad vers är ett arabiskt påhitt som sedan länge flyttat runt i världen.
När det som flutit samman från många håll ska bli något att läsa och sjunga och tänka på, då behövs i alla fall ett språk, och fascination och kärlek till det. Det kan vara föräldrarnas, eller ett annat. Joseph Conrad, från början polack, skrev lysande engelska. Charles Aznavour upptäckte franskan. I Sverige gör nu ungdomar och vuxna samma upptäckt av svenskan, med kurdiska, spanska, farsi och andra språk i släkten.
Men att lära sig svenska, att använda den rätt, men ibland nyskapande och även provokativt, det går bara om man läser, så att man verkligen tar språket på allvar.
Ett annat sätt att använda ord ska man inte låta sig förledas av. Orden kan förkrympas till meningslöst pladder eller reklamglosor, tomma dekorationer utanpå musik och bild. Sådana ord kan upprepas och upprepas utan att bära något annat budskap än möjligen halvartikulerad brunst – eller hat eller pengabegär.
För ord som i stället ska lyfta, som ska skapa, som ska ge delaktighet i kultur och samhälle, behövs först och främst språket, och viljan att formulera och sätta tankar i ord.