De alltför konungsligt sinnade kan i år fira 250-årsminnet av den svenska tryckfrihetens avskaffande. 

Tryckfrihetsförordningen, med offentlighetsprincipens införande och censurens avskaffande, blev riksdagsärende 1765 efter motioner – eller memorial som de då kallades. 1766 trädde den i kraft. Borgare, bönder och präster stod bakom beslutet. I adeln var tryckfrihetens motståndare ännu i majoritet.

Redan 1772 ställde Gustav III genom en militärkupp riksdagen åt sidan och dikterade en ny regeringsform. En av följderna var att tryckfriheten urholkades och sedan försvann. 

Det har inte hindrat att bilden av Gustav III förskönats, ända in i vår tid. Till det även sentida monarkhyllare blundat för hör inte bara kungadiktaturens tillkomst och tryckfrihetens strypning. Träldomens återinförande under svensk flagg, i en för slaveriändamål anskaffad koloni i Västindien, var en annan av Gustav III:s osköna bedrifter.

Tryckfrihetens tillkomst 1766, och återupprättande 1809, hör till det som lade en grund för vårt nutida Sverige. Främste upphovsman 1766 var prästen Anders Chydenius från Österbotten – en av portalgestalterna för svensk och finländsk liberalism. Som sådan var han, under mer än hundra år av monarkistisk historieskrivning och förfalskning, målmedvetet bortglömd.

Först under 1900-talet, i Sverige och än mer i Finland, uppmärksammades åter hans pionjärinsatser på en rad områden: frihandel, frihetsreformer för löneanställda, ökad religiös frihet – samt tryckfrihet och offentlighetsprincip.

Hade Chydenius kommit med något totalt nytt och okänt hade han inte fått riksdagen med sig. Offentlighet var en norm sedan tidigare i en del svenska sammanhang, som rättegångarna på tingen med nämndemän, och i taxering för skatt i städer. Steg mot tryckfrihet hade diskuterats en del vid tidigare riksdagar.

En internationell inspiration kom från England, där censuren avskaffats när parlamentarismen började växa fram efter regimskiftet 1689. Totalt olika syn på ordets frihet i England hade två sörmlänningar som båda hörde till frihetstidens främsta partiledare. "Den oanständigaste av alla plägseder", skrev den fransksinnade hattledaren, tidigare regeringschefen Carl Gustaf Tessin i sin dagbok hemma på Åkerö i Bettna. 

Mössledaren, biskop Jacob Serenius i Strängnäs, en tid kyrkoherde i Nyköping, hade utformat sin samhällsåskådning som svensk kyrkoherde i London. Tryckfriheten var, menade han, Englands "dyrbaraste klenod", den upprätthöll landets frihet.

Men det som antogs 1766 var inte en kopia av engelsk juridik. Svensk tryckfrihet var redan från början bredare och djupare. Grundlagsskyddet blev så starkt för att det inte knöts till syftet eller ämnet, utan till trycktekniken. Det blev inte ett villkorat privilegium under domstolarnas överhöghet, utan en effektiv spärr mot juridikens inskränkningar med praxis och prejudikat.

Och inte minst: Anders Chydenius knöt ihop det tryckta ordets frihet med offentlighetsprincipen. Som två bärande delar i samma grundlag förstärker de än i dag varandras kraft.