När chefen för polisens nationella operativa avdelning intervjuas om organiserad brottslighet är det naturligt att folk spetsar öronen. Men det gäller att lyssna kritiskt. Det förhållningssättet är nu inte särskilt framträdande i diskussionen om Mats Löfvings insats i Ekots lördagsintervju.
Hans bitvis höga tonläge i kombination med bristande precision i budskapet är problematiskt.
Löfving klagade på att politiker ”åker jojo” i sitt engagemang för utsatta områden – agerar reaktivt, följer den mediala dagordningen. Han nämnde dåliga bostäder, svaga arbetsmarknader och allmänt utanförskap som problem som måste hanteras.
Några minuter senare talade polischefen om ett fyrtiotal familjebaserade kriminella nätverk som intar en central plats i den miljön. Plötsligt slog han fast att politiken varit ”naiv” i sin syn på integration, eftersom dessa grupper inte vill vara en del av det övriga samhället utan väljer att stå utanför.
Med andra ord har det, enligt Löfving, ändå pågått ett integrationsarbete kopplat till de här problemen, bara fel sorts arbete, bortkastat sådant. Så vad är det han begär? Oklart.
Löfving påstod även att människorna i de här nätverken är individer som har kommit till Sverige enbart för att begå brott. Åter igen utan att precisera när och hur. Är det personer som har flyttat mellan EU-stater? Är det folk som kommit hit från länder utanför Europa? Vilka? Och om det har varit kända kriminella, varför har de tillåtits stanna i Sverige?
Frågorna hänger i luften men Löfvings brist på konkretion lägger upp för dem som vill sprida misstro mot flyktingar och invandrare i allmänhet.
Polischefen sade vidare att de kriminella nätverken tar sig in i politiken för att spela en roll i styrningen av en kommun och även nationellt. Inte heller här gav han några exempel.
Det är förståeligt om Löfving, som han förklarade själv, inte vill nämna de kriminella grupperna vid namn för att inte göra reklam för dem. Men han har sagt tillräckligt för att öppna för vantolkningar och därmed passerat ett läge där man måste säga B efter att ha sagt A.
Och så efterlyste Löfving ett par lagändringar. En av dem var att polisen ska kunna införa så kallade visitationszoner, områden där människor kan stoppas och visiteras utan konkret misstanke.
Om en person vet att en visitationszon är upprättad kan han eller hon välja att inte vara där, menade Löfving. Även det är svårt att förstå. För vi pratar väl om offentliga platser som människor inte alltid kan välja att vara eller inte vara på?
För övrigt finns det olika uppfattningar inom polisen om dessa zoner. En del poliser som jobbar i utsatta områden har sagt att detta sätt att arbeta på, där många oskyldiga utsätts för en del integritetskränkningar, riskerar att undergräva förtroendet för polisen. Det är också samma slutsats som framkommit i brittisk forskning om denna polismetod – visitation utan brottsmisstanke – samtidigt som dess inverkan på våldsbrott visat sig vara försumbar.
En hög polischefs kunskap om de här frågorna är värdefull. Han vet en massa saker som andra inte vet. Men hans ord får inte vara höjda över kritik och ifrågasättande. Framför allt måste det han säger vara begripligt.