I mycket småelektronik, däribland mobiltelefoner, finns metaller och mineraler. En del finns det gott om, andra är ovanliga värdefulla och måste importeras långväga. De kan komma från gruvor i Kina, Kongo-Kinshasa, Turkiet. Och behovet av dessa metaller beräknas öka allt eftersom vi blir fler som vill ha mer ny och smart teknik.
När dessa resurser tagits ur jord och berg med stor möda bör de nyttjas på ett förnuftigt vis.
I många hem ligger mobiltelefoner och annan elektronik och skrotar. Där gör de ingen nytta. Det är utgångspunkten i den utredning som släpptes den 1 april om hur Sverige kan bli bättre på att återvinna och återanvända småelektronik. Utredningen har bland annat tittat på två alternativa pantsystem. Men den sågar båda förslagen.
Det ena är ett traditionellt pantsystem där pant betalas av köparen för att sedan återfås när produkten lämnas för insamling. Förutom att det är ett kostsamt arbete att identifiera och bedöma panten på mängder av teknikutrustning påverkar det inte den elektronik som ligger och skräpar i byrålådor. Effekten av ett sådant system lär dessutom dröja flera år.
I det andra får köparen ett pantbevis vid nyköp. Det ska ge rätt till återbetalning när en produkt av samma typ pantas. Inte heller detta alternativ förordas i utredningen. Båda systemen kan störa redan existerande andrahandsmarknader för småelektronik. Det kan till exempel leda till att prylar som inte ännu är sönder återlämnas istället för att folk reparerar dem eller säljer dem vidare.
Det finns också bolag som köper utgångna modeller av telefoner eller annan teknik från privatpersoner, företag och offentlig verksamhet, för att senare göra affär på dem. Det är en återanvändning som bör uppmuntras, inte motverkas.
Utredningen har i stället för pantsystemet några andra förslag. Vissa finns det skäl att lyssna på. Andra bör man vara mer försiktig med.
När elektronik samlas in på återvinningscentraler och i en del butiker är det väldigt sällan åtskillnad görs mellan teknikavfall och funktionsdugliga produkter. Återbruksgallerian Re-Tuna i Eskilstuna är ett exempel där detta görs. Där får teknikbutiken re:Compute-IT möjlighet att skilja på det som fungerar och det som är skräp. En del blir reservdelar. Annat behöver kanske en ny skärm. Det kan därför vara klokt som utredningen föreslår, att aktörer som samlar in elprylar ska göra så i större utsträckning.
Även i företag bör man lyssna på en del resonemang i utredningen. Bland annat konstateras att många avstår från att sälja vidare fullt fungerande telefoner, av rädsla för att privata uppgifter och bilder ska komma i orätta händer. Om företag lämnade instruktioner om hur deras produkter kan fabriksåterställas skulle det antagligen leda till att fler sålde vidare sina gamla mobiltelefoner.
Det är en ordning som skulle innebära att sådant som fungerar används längre – och att det som gjort sitt kan plockas på viktiga metaller och mineraler.