I en rättsstat bedrivs inte lagstiftning efter signaleffektens decibeltal.
Myndigheter ska ha lagstöd för tvångsåtgärder. Det ska finnas resurser och möjligheter. Rivaliserande myndigheter ska inte ha samma maktmedel, och kunna kollidera, eller skylla ifrån sig på andra då de försummat sig.
Men så är Ulf Kristersson i radion, och då ska det vara signaleffekt. Polis och åklagare – båda – ska få makt att omhänderta barn i kriminella familjer.
Tvångsomhändertagande av barn, för familje- eller fosterhemsplacering , eller vård på ungdomshem, är en allvarlig men ibland både nödvändig och viktig åtgärd. Det är domstol som beslutar, och socialnämnd som går till domstolen.
Man får väl anta att M-ledaren inte är ute efter att ta bort domstolens ansvar. Han kan syfta på omedelbart omhändertagande, som socialen i dag kan göra i akuta fall. Eller ska polisen eller åklagarna bli alternativa socialkontor, som för talan i domstol om vårdbehov?
Lagen i dag ger stora maktbefogenheter, vid missbruk, vid vanvård och vid mycket skadliga hemförhållanden. Det är skyldigheter för socialnämnd och domstol. Det står inte ”bör” eller ”får” i avgörande paragrafer. Det står ”skall”.
Men det finns praktisk verklighet också. Familjehem och fosterhem växer inte på träd. Det är inte lätt att hitta tillräckligt många. Inte blir det lättare om de biologiska föräldrarna är grovt kriminella med våldskapital.
Ungdomshem kan som vårdmiljöer vara bättre eller sämre. De kan vara till hjälp. De kan i andra fall bli läroanstalter i kriminalitet. Tidigare inte narkotikaskadade ungdomar kan placeras i dåligt sällskap, med sådana som langat, rökt på och injicerat.
Att barn i grovt kriminella familjer ofta skulle må bra av att komma till ett bättre hem är det ingen tvekan om. Polis och socialtjänst behöver samverka mer. Men inte heller med en till synes långtgående befogenhet kan polis eller åklagare ta sig runt de svårigheter socialtjänsten ständigt kämpar med.
Till de mest påtagliga hindren hör pengar. Det är dyrt att omhänderta, tvångsvårda eller omplacera barn. Men ett högst konkret och verksamt förslag finns i den statsbudget som snart läggs fram. Kommuner som gör sådana insatser ska kunna få statliga pengar som minskar belastningen på de kommunala socialbudgetarna:
200-250 miljoner om året de närmaste tre åren. Varifrån kommer detta? Jo, från det för Ulf Kristersson så ohjälpligt förkättrade januarisamarbetet.
Vad för slags signaleffekt väntar han sig med talet om makt åt polisen? Ett hot mot kriminella kretsar att staten kan ta deras barn – så lät det i radio. Men var finns de familjehem eller vårdhem som polisen men inte socialen kan få tillgång till?
Nej, den Kristerssonska signaleffekten är det enkla ordet i det förenklade utspelet. Signalen riktas till dem som selektivt vill höra om hårda tag, och finns behagligt långt från de sociala miljöer de hårda tagen ska avse.