Vad är kärnan i en liberal marknadsekonomi – som vi tillsammans med demokratin och det öppna samhället behöver vara noga med att skydda?
Först och främst: Frihandeln och yrkes- och näringsfriheten. De består i icke-diskriminering.
Rätten att utöva ett yrke eller starta ett företag kan vara beroende av att miljökrav respekteras, ibland av att utbildningen är tillräcklig.
Men krav och villkor ska vara desamma för alla, utan hänsyn till samhällsställning eller personliga förhållanden som bostadsort, språk, tro och härstamning. Företag och personer som dominerar produktion och handel ska inte få reglera bort ny teknik och nya konkurrenter, genom skråväsende, importhinder, tillståndsprövning och politiska kontakter.
Det här kan låta mer självklart i Sverige än i många andra länder. Sverige är ett frihandelsland. De flesta skråregleringarna försvann på 1800-talet. Avregleringar de senaste dryga 30 åren har brutit upp det mesta av senare monopol-, skrå- och ransoneringssystem som hade uppstått.
Frihandel handlar i en liberal ekonomi inte bara om utrikeshandel. Den säger också att principen i skattepolitiken är likabehandling. Utgångspunkten är att i olika yrken ska samma skatt betalas för samma inkomst. Momssatser och kapitalskatteregler bör i möjligaste mån vara enhetliga oavsett vilka varor eller tillgångar det gäller.
På motsvarande sätt bör miljö- och hälsoskatter vara enhetliga. Skatten på en ytterligare enhet koldioxidutsläpp eller en ytterligare alkoholliter är då densamma oavsett råvara och teknik.
Vad frihandel däremot inte betyder är att det saknas regler, eller att företag kan bete sig hur som helst mot personal, konsumenter eller natur. Ett modernt samhälle med mycket kemi och energi och utsläpp behöver rätt mycket regler för att inte skada sig självt. Frihandeln är här att reglerna är desamma, oavsett var företaget ligger och oavsett företagarens språk eller hudfärg.
Med marknadsekonomi och demokrati finns alltid ett regelverk som kapital, företag och andra makter har att följa. Vad framgångsrik politik handlar om är att regelverket ska ha rätt utformning, så att det frigör och stöttar, men inte kväver och förlamar.
I ett liberalt samhälle behöver vi stabila socialförsäkringar. Vi ska se upp så att inte önsketänkande och särintressen – borgerliga eller andra – stjälper bördor på barn och barnbarn. Penningpolitik, budgetregler, skatte- och pensionssystem ska samfällt förebygga både inflationsspiraler (som på 70- och 80-talen) och deflations- och arbetslöshetsspiraler – som på 30-talet.
Banker och kreditmarknad behövs. De ska skyddas mot ohejdat risktagande, där kortsiktiga egna förtjänster jagas så att hela systemet utsätts för stora faror. En fri ekonomi behöver självförsvar skyddas mot dessa och andra avarter inom kapitalismen.
För kapitalism och marknadsekonomi är inte samma sak. I en antiliberal, ineffektiv kapitalism kan en ägande överklass, eller en med militär eller byråkrati hopsyltad företagselit, leva gott och flott. Men sådana länder är insnärjda i handelshinder, regleringar, dispenser, korruption, yrkesprivilegier, ensamrätter och genvägar för de politiskt välförankrade.