En verktygslåda mot fattigdom måste innehålla bostadspolitik. Var man bor och hur man bor formar väldigt mycket av en människas övriga livsvillkor. Liberalernas ambition att höja bostadsfrågorna på den politiska prioriteringslistan är därför lovvärd.

Partiets bostadspolitiska program presenterades i helgen som del av ett ”förortslyft” men är betydligt mer än det. Här handlar det om allt från kamp mot hemlöshet till hinder mot att bostäder används i brott.

Flera förslag är intressanta. Exempelvis att staten ökar sitt stöd till civilsamhället för att bygga och förvalta bostäder för hemlösa, enligt modell från Finland. Eller att kommuner får större möjligheter att hindra fastighetsägare som misskött sig att köpa fler hus.

Men det finns även tveksamma och direkt dåliga förslag på Liberalernas lista – framför allt två. Den ena är så kallade behovsbostäder för personer i social utsatthet. Tanken är att de kommunala bostadsbolagen avsätter en del av sitt bestånd till detta. Behovsbostäderna ska hyras ut med tidsbegränsade kontrakt på i huvudsak fem år.

För att förhindra att dessa lägenheter förstärker den ofrivilliga boendesegregationen ska de ligga i vanliga fastigheter blandade med andra bostäder och inte finnas i utsatta områden.

Det är viktiga spärrar. Men de lär inte undanröja risken helt, eftersom det kommer att bli fråga om fasta genomgångsbostäder för socialt utsatta, och därmed få negativa ”granneffekter” och drift mot förslumning.

En bättre väg vore att utvidga de sociala kontrakt som redan finns, där en del av allmännyttan och privata hyresbostäder, med kommunen som mellanhand, hyrs ut till personer som av olika skäl inte kan få ett lägenhetskontrakt på egen hand.

Det systemet bidrar inte till koncentration av sociala problem, eftersom lägenheterna snurrar runt i beståndet, hyrs ut med sociala kontrakt en period och med vanliga kontrakt vid andra tillfällen. Det är också möjligt att efter en tid omvandla ett socialt kontrakt till ett förstahandskontrakt.

Men det riktigt dåliga förslaget i Liberalernas program är införande av ett så kallat skattegynnat bosparande. Personer som lägger undan pengar på ett särskilt konto för förstagångsköp av bostad, får antingen en premie av staten eller befrias från skatt på avkastningen.

Detta får två skattemässigt och fördelningspolitiskt absurda effekter. Den ena är att de som redan har ett sparande får en summa pengar av staten om de flyttar pengar mellan konton. En gåva till dem som redan har, med andra ord.

Den andra effekten är möjligt skattearbitrage, där man tjänar pengar genom att utnyttja skillnaden mellan den riskfria avkastningen på bostadskontot och låneräntan efter avdrag: Låna pengar, sätt in dem, inkassera statens gåva, tacka skattebetalarna.

Centerpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har lekt med samma idé men släppt den, på goda grunder. Det bör även Liberalerna göra.