Klimatkris kräver beslutsamhet och uthållighet. Det behöver politiker och medborgare inse. Omställning från fossilekonomi till en frihet från klimatskadliga energislag sker inte riskfritt eller gratis. Det kommer kosta i pengar och tålamod. De som tror att det kommer att vara en bekväm och problemfri övergång behöver tänka om.
Statistiska Centralbyråns senaste siffror över Sveriges utsläpp av växthusgaser trillade ner i torsdags. Det handlar om preliminära siffror och exakt fastställs de i mars nästa år. Detaljer kan därför förändras, men huvuddragen finns där. Den genomgående trenden är lägre utsläpp. Men mellan 2020 och 2021 skedde en ökning. Skillnaden är inte stor, det handlade om plus 2,1 procent.
Den stora delen av ökningen stod tillverkningsindustrin och produktion av petroleum och kemikalier för, med 6,1 procent respektive 13,9 procent. För åkerier, bussföretag och liknande var nivåerna på ungefär samma som året innan. Samma gäller hushållens utsläpp. För klimatets skull är detta ingen önskvärd riktning. Målet måste vara att de totala utsläppen minskar, inte ökar.
Samtidigt behöver de som vill göra detta till en skandal sansa sig.
Utsläppen hänger samman med att båda åren påverkats kraftigt av pandemin. De stora utsläppsminskningar som skedde under covid-19:s första år berodde på att ekonomier stängdes ner eller svalnade. Handel och resor bromsades. Att utsläppen då kraftigt minskade är knappast någon överraskning. När smittans grepp om Sverige, men också andra länder, blev allt lösare under det sista kvartalet förbättrades konjunkturläget. Mildare virusvarianter, men i synnerhet allmän vaccinering ska ha särskilt tack för det. Med det ekonomiska läget följde utsläppen med, om än i något lägre takt.
Bortplockade restriktioner och en undantryckt smitta har även lett till en konjunkturuppgång de senaste månaderna. Resultatet av det lär bli en del utsläppsökningar. Men med mer fossilfritt i industrier och transporter behöver det inte bli likadant på längre sikt. För att nå dit behöver politiker på olika nivåer hålla kursen. Skatt på klimatskadliga bränslen är liberalt och bra. Mer biobränsle i tanken är bättre än mindre. I lokalpolitiken behöver fokus vara att fler ska cykla, gå eller åka kollektivt istället för att köra fossiltunga bilar. Utsläppen behöver minska både i det lilla och det stora.
På europeiskt håll finns det flera länder som med Rysslands attackkrig på Ukraina ser farorna med rysk gas och olja. Det är solidariskt rätt att styra bort från detta, angriparens krigsmaskin ska inte finansieras med demokratiska länders pengar. Tillfälliga lösningar där den ryska gasen byts mot andra leverantörer behövs. Men på sikt behöver även dessa länder välja andra mindre klimatskadliga energislag.
Detta är politikernas stora uppdrag. Inte först främst att ”skydda” medborgarna från dyrare el, mat eller bränsle. Vissa kompensationer kan behövas. Men sådant bör i så fall riktas särskilt till dem som har störst behov, inte till alla.