Ja, sjukvården bör ha ansvaret för missbruksvården

Signerat 28 december 2021 20:10
Detta är en ledarkrönika. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Där vården har störst problem och brister är intresset i sjukvårdsdebatten närmast noll. Om psykiatri och vård av alkohol- och narkotikaberoende sägs inte mycket – i politisk debatt eller i krav från vårdprofessioner. 

Psykiatrins arbetsbörda ökas av alkohol och narkotika. Orsakssambanden går åt båda hållen. De som drabbats av en del slags personlighetsstörningar eller psykiska sjukdomar blir mer utsatta för berusningskemikalier med åtföljande skador. Narkotika och alkohol kan dra med sig psykiatriska vårdbehov. Cannabispsykoser är ett exempel, långtifrån det enda.

 

Psykiatrin ligger hos regionerna, förutom det stöd för boende och annat som det blev mer ordning på genom kommunalt ansvar i psykiatrireformen 1995. 

Alkohol- och narkotikaberoende är däremot i första hand en fråga för kommunal socialtjänst, även om beroendet ofta leder till vårdtider på regionernas sjukhus.

Arbetsfördelningen är inte bra. Ofta blir vård inte av alls. Psykiatrins övriga verksamhet belastas och störs av svårt drogskadade patienter, som man ofta försöker hålla ifrån sig. Kommunerna har inte personal och kompetens till mer än begränsad beroendevård.

Regionernas sjukvård delar exempelvis ut det slags opiatpreparat som används i ”LARO-behandling” för att häva missbruket av andra opiater som heroin. Men annan missbruksbehandling väntas vanligen i första hand ske genom socialtjänsten, som har otillräckliga resurser. 

 

Om detta har det nyligen kommit en rejäl utredning, som faktiskt förordar ett ordentligt grepp i fråga om arbetsfördelningen. Ansvaret för all behandling av beroende ska läggas på regionernas sjukvård.

Kommunerna ska ha kvar andra stödfunktioner, men inte missbruksbehandlingen. Regionerna ska sköta den medicinska delen av vården vid HVB-hem. För långvariga insatser för personer som är psykiskt skadade genom berusningskemikalier ska regioner och kommuner inrätta gemensam verksamhet där kostnaderna delas 50-50 mellan dem.

 

Det går att reta sig på en del annat i den tjocka boken från ”Samsjuklighetsutredningen”. Den har stor begreppsexercis för att få bort ordet ”missbruk”, och göra det skenbart mindre ”stigmatiserande” genom att juridiskt kalla det ”skadligt bruk och beroende”. 

Det är märklig tystlåtenhet i utredningen om hur rusgifter skadar och hur de vållar vårdbehov och dödlighet. Det mumlas om att kanske avkriminalisera narkotika i små mängder. Fast detta skulle påtagligt försvåra polisens arbete mot de kriminella ligor som genom lokal distribution av knark förvärrar utslagning och belastar psykiatri och socialtjänst.

 

Men att det tas ett riktigt tag i huvudmannaskapsfrågan bör välkomnas. Det är något att bygga vidare på. Bland svårigheterna framhåller utredningen med rätta att det behövs mer av personal och kompetens.

Det utredningen inte alls nämner är motståndet: De kommersiella, de kriminella, de bagatelliserande och de romantiserande krafterna. De som vill sälja eller köpa berusningskemikalier, men inte höra talas om vad skadorna blir.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa