Politiker som hotas i sitt uppdrag är ingen bagatell. Det måste göras klart i den allmänna debatten.
Men förtroendevalda avstår ofta från att polisanmäla hot och trakasserier. Skälen varierar från person till person. Men vanligt är att man upplevt händelsen som en småsak eller anser att det är en del av uppdraget som förtroendevald att tåla sådant.
Detta är ett av flera resultat i Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste ”Politikernas Trygghetsundersökning”. I den har knappt 8 000 av 13 400 förtroendevalda svarat på frågor om våld, hot och trakasserier riktade mot dem själva under 2020. Även om slutsatserna inte är någon kioskvältare borde rapporten få mer uppmärksamhet än den fått sedan den släpptes förra veckan. Det är trots allt frågor som inte bara berör utan också påverkar demokrati och representation i Sverige.
Sådant bör stå högt på många fler agendor, i synnerhet sett till hur demokratiutvecklingen på en del håll i världen fått sig en törn de senaste åren. Ett exempel är debattsabotören och uppviglaren Donald Trump och hans eftersägare och ideologiska fränder i flera parlament och regeringar.
Skillnaderna mot tidigare undersökningar är inte stora. Och mönster som konstateras förr syns också i denna rapport. 2020 uppger 26 procent av politikerna att de utsatts för olika typer av och olika grader av hot, våld, skadegörelse och trakasserier. 2018 var det 32,6 procent och 27,6 procent 2016. Andelen politiker som utsätts för sådant ökar under valår och går ner något under mellanvalsår.
Unga och kvinnor drabbas mer än äldre och män. I den mån det har varit möjligt för politikerna att dra slutsatser om förövaren handlar det ofta om personer kopplade till – eller medlemmar – i högerextrema och rasistiska organisationer eller nätverk.
Risken är att människor som pratar om frågor som upprör dessa grupper, såsom flyktingpolitik, jämställdhet och klimat, hoppar av politiken eller tonar ner sitt engagemang i dessa frågor. Ett hotfullt politiskt klimat gynnar dessutom politiker som lever på att underblåsa och intensifiera sådana konflikter.
Att utstå hot, trakasserier, skadegörelse hör inte till politikerrollen. Människor som engagerar sig i politiken ska inte ha en sådan arbetsmiljö. Folk i allmänhet, men politiker och särintressepropagandister i synnerhet, bör tänka på vad och hur de skriver och låta bli att hetsa andra mot meningsmotståndare.
Förtroendevalda behöver också polisanmäla om de hotas och trakasseras så att eventuella brott kan utredas. Kanske kommer det då fram en pusselbit som kan få en förövare fälld i domstol. Kommuner och regioner bör införa särskilda kontaktpersoner som kan stötta och vägleda förtroendevalda i en sådan process. Vet de till vem de ska vända sig och att de har stöd hela vägen kan det underlätta för dem.