Ris och ros. Detta bör en ledarsida ge till beslutsfattare av olika sort. Inte bara till politiker, utan även näringslivspersoner och andra med verkligt inflytande. Ofta handlar det om att peka ut där dessa makthavare brister, missar eller gör felsteg. Men också om att ge beröm till sådana som förtjänar det.

På riksnivå har valrörelsen visat flera sämre sidor. Överbudspolitik, bränslepopulism, falskspel och slirande med sanningen. Sådant ska inte uppmuntras. 

Viktiga frågor som berör säkerhetspolitik, men också klimatpolitik, har kommit i skymundan. I detta bär både många politiker och flera radiostationer och tv-kanaler skuld. Inte heller har det varit ett för framtida samarbeten i "mitten" välgörande debattklimat. 

Och sedan har vi detta med Sverigedemokraterna. De partier, i huvudsak M och KD, som nu på olika sätt tänker inlemma SD i sitt regeringsunderlag ska ha ris – inte ros.

Men inte överallt i detta ”högerblock” är SD-samarbete aktuellt, än mindre mottaget med glädjetjut. Både i KD och i M finns det de som säger emot rikslinjen, och väljer andra vägar i kommunpolitiken. I Kristdemokraterna i Katrineholm, och den sörmländska regionpolitiken, har vi Joha Frondelius som vad gäller kommun och region tagit ut en annan väg än den buschska och vill personligen inte delta i samarbete med SD. 

En liknande hållning har Moderaternas Emma Dahlin i Flen. Hennes ambition är att bli kommunstyrelseordförande – hur det blir med den saken återstår att se. Kanske kan M styra kommunen i alliansminoritet eller tillsammans med Socialdemokraterna. Oavsett vilket måste matematiken gå ihop. Men även hon har en annan åsikt än ledningen i Stockholm: Regeringssamarbete med SD i kommunen, och på riksplan, är inte önskvärt.

Dahlin har rätt i att SD på en del håll i Sverige är ett oskickligt parti. Tomma kommunfullmäktigestolar, hög frånvaro i nämnderna och engagemanget i den politiska debatten är nära noll, eller på absolut minimum. I bland annat Katrineholm verkar SD-partiet lokalt inte göra många knop av verklig betydelse.

Samtidigt gäller detta inte överallt eller hela tiden. I en del kommuner och i synnerhet på riksnivå har partiets organisationsförmåga – särskilt när det gäller propaganda, men också annat – blivit mycket större sedan det kom in i riksdagen.

Det är inte brist på politisk skicklighet och "mognad" som är det stora problemet med partiet.

Nej det är annat. Rikspolitiskt är det säkerhetspolitiken som skymmer mycket. SD:s kopplingar till Putins Ryssland och erkända vitmaktrörelser är säkerhetsrisker som inte ska underskattas. Partiets dirigentmentalitet för kultur och folkbildning och motstånd till dessas frihet är utslag av partiets anti-demokratism. SD:s rötter i svensk fascism, nynazism och rashat är djupa. Strömmen med SD-politiker och partitjänstemän som blir påkomna med engagemang i ännu mer högerradikala organisationer och med rashat är aldrig sinande.

Ett sådant parti är ingen lämplig samarbetspartner. Inte i Flen. Inte i Katrineholm. Inte i Sörmland. Inte i Sverige.