– Det här är en fungerande modell som vi använt i stället för att skicka bidragsansökningar och fakturor fram och tillbaka.
Det säger Guifs sportchef CG Hjelm om att Eskilstuna kommun har betalat Guifhallens el i 13 år till ett värde på mellan 500 000 och 700 000 kronor enligt tidningens uppgifter.
För Guif var modellen förstås utmärkt fungerande. Inga skrivna avtal, inga bidragsansökningar, inga föreningsfakturor gör att väldigt lite syns, inget granskas, inget ifrågasätts och omprövas. Pengarna rullar in.
Eskilstunas skattebetalare och andra föreningar ser nog lite annorlunda på saken.
Guif kan inte två sina händer genom att säga att man bara tog emot det som gavs. En överenskommelse har två parter, båda är ansvariga.
Upplägget är något av ett typexempel på kommunala tillvägagångssätt som förhoppningsvis är på väg bort: Den smidiga och snabba lösningen förseglat med ett handslag, utan tidsödande formalia och demokratiskt tjafs.
Därför bör man vara försiktig med ansvarsutkrävande från kultur- och fritidsnämndens nuvarande ledning. Handskakningen skedde av allt att döma 2007, långt före ordförande Marie Svensson (S) tid, och tycks ha hållits i det fördolda, samtidigt som hon och nämnden har gjort en hel del för att släppa in ljus i kommunens förehavanden med föreningar.
En kartläggning av föreningsstödet presenterades förra året, med en redovisning av hur mycket pengar alla 365 bidragsmottagande föreningar fick av kommunen 2017. Kontanta bidrag respektive subventioner av lokaler särredovisas.
Där finns underlaget för en större diskussion och Guifs elräkningar är en påminnelse om behovet. För även om den historien är väldigt speciell så visar den ett mönster – prioritering av idrotten i Eskilstunas föreningsstöd och begränsad transparens.
Kommunen delade 2017 ut 78 miljoner kronor till föreningslivet. 50 miljoner av dem gavs till idrottsföreningar, främst via lokalsubventioner. Dessa utgör 55 procent av det totala föreningsstödet. Det är en stödform som är svåröverskådlig för utomstående och, när det gäller användning av kommunala lokaler, inte alltid lättberäknad. Är det inte bättre att föreningarna får en större andel eller alla bidrag kontant?
Den ekonomiska prioriteringen av arenaidrotten kan vissa tycka är rimlig. Det är dyrt att bygga och använda idrottsanläggningar.
Men fördelningen kan även provocera, när man ser hur exempelvis sociala organisationer tvingas göra mer för utsatta människor nu under krisen samtidigt som epidemin stryper deras övriga inkomstkällor.
Allt detta behöver ses över.