Glöm inte frihetskampen i Belarus.

På måndagen var det ettårsdatum för det bortfuskade presidentvalet i Belarus. Det som ledde till de största och mest långvariga protesterna i landets historia.

Regimen hade valfuskat tidigare – ja, i varje val efter att Aleksandr Lukasjenko valdes till president 1994. Skillnaden denna gång var att det inte räckte med att före valdagen jaga bort eller låsa in oppositionskandidater, eller snygga till valresultatet i marginalen.

Nu var oppositionen bättre organiserad och mer enad. Inlåsta oppositionspolitiker ersattes av andra. Och det fungerade. För att få det önskade officiella valresultatet krävdes en förvrängning av siffrorna i en omfattning som blev allt för iögonfallande. Det tillsammans med det stora missnöjet med Lukasjenko och statens våldsamma svar på de första demonstrationerna fick fler belarusier att protestera.

Under en period såg det ut som att protestvågen mycket väl kunde svepa bort diktatorn. Så blev det inte, på grund av omfattningen och brutaliteten i regimens repression. Enligt FN:s specialrapportör för Belarus har omkring 35 000 belarusier drabbats av godtyckliga gripanden som straff för fredliga protester. 

De flesta har fått så kallade administrativa straff med böter och fängelse i upp till 15 dagar. Tusentals har misshandlats, många har våldtagits. Åtminstone ett dussin personer har mördats.

Den belarusiska människorättsorganisationen Viasna klassar för närvarande 610 inlåsta personer som politiska fångar. De flesta tongivande oppositionsledare befinner sig antingen i landsflykt eller i fängelse.

Och regimen har gått längre än så, när den i maj med hjälp av ett falskt bombhot tvingade ner ett passagerarplan på väg från Aten till Vilnius, och grep den landsflyktige journalisten Roman Protasevitj.

Häromveckan försökte belarusiska idrottsfunktionärer med tvång flyga hem löperskan Kristina Timanovskaja från OS i Japan, efter att hon hade kritiserat landslagsledningen. Ordern ska ha kommit uppifrån. Timanovskaja lyckade undvika hemflygning och har nu fått asyl i Polen, efter erbjudanden från flera länder.

Förra veckan hittades så den landsflyktige aktivisten från Belarus Vitalij Sjisjov hängd i en park i Ukrainas huvudstad Kiev, där han bodde, med spår av våld.

Belarus framtid avgörs i Belarus men omvärlden kan göra sin del. Det handlar om att straffa skurkarna och hjälpa frihetskämparna. 

Många av sanktionerna är trubbiga verktyg, som de internationella flygstoppen efter kapningen i maj, men är ändå nödvändiga som svar på gangsterbeteende. Därutöver finns åtgärder som riktas mot individer i Belarus toppskikt samt mot andra som är ansvariga för repression.

Diplomatiska relationer med dem som i praktiken kontrollerar landet är oundvikliga. Men den demokratiska världen måste ändå markera att den inte ser Aleksandr Lukasjenko som legitim president.

Till sist: humanitära visum, åter igen. Flera europeiska länder utfärdar redan sådana för förföljda belarusier, så att de kan resa ut och söka asyl. Även Sverige bör införa detta. Det räcker inte att hylla demokratiaktivister. Vi måste agera för att skydda dem.