Knarklangare blir osams. De skjuter varandra, emellanåt även andra. En rad uppmärksammade rättsfall handlar om detta slags våldsbrott, som följt på narkotika- och vapenbrott, utpressning, penningtvätt och annat dylikt.
Polisen har haft framgångar i att få sådana brottslingar dömda och inlåsta. Förbättrat samarbete med andra länder och knäckta koder till krypterade mobiler har varit till stor hjälp.
I veckan har Södertörns tingsrätt fördelat 147 utdömda fängelseår på ett trettiotal personer. Men det finns fler färska domar som borde vara tankeställare – i betydligt bredare kretsar än de som det talas flitigast om.
I Göteborg har polisen satt fast en liten liga som sålt främst kokain. Langarna är nu dömda till fängelse, men polisen har fått 745 ärenden till. En av de dömda hade nämligen kundregistret i mobilen. Där finns handfasta upplysningar – sådana det brukar hållas väldigt tyst om när högröstade högerdebattörer exploaterar kriminalpolitiken så att hud- och hårfärg görs till huvudsak medan sociala skador och ekonomiska drivkrafter förtigs.
De som ger de kriminella deras langarinkomster är de som köper de giftiga ruskemikalierna och sprider knarkandet till fler. De pengar som håller ligorna och deras mördande igång kommer bara till liten del från de utsatta förorter där invånarna plågas av att ha de kriminellas nätverk på riktigt närhåll. De 745 knarkköpare som polisen i Göteborg nu har att ta itu med är fördelade över en rad delvis mycket välbärgade stadsdelar och förorter.
Med kokain är det som med andra hjärnpåverkande giftkemikalier. Det krävs ingen misär eller fattigdom för att börja eller för att lockas av de kortvariga känslorna av upprymdhet eller skenbart välbefinnande. Med tiden gör det fortsatta bruket däremot det vanligare med försummade studier, dåliga arbetsprestationer, lägre inkomster, ohälsa, utslagning och död i förtid. Vägen går medicinskt och socialt nedåt. De som håller sig borta från ruskemikalierna, och sköter skola och arbete, har lättare att gå åt andra hållet, från mycket enkla förhållanden till goda inkomster och bra boende.
Så som skjutningar och utsatta stadsdelar utnyttjas i sämre politisk debatt blir orsakssammanhangen ofta fördunklade eller förfalskade. Polisens arbete är viktigt och det blir lättare ju fler som hjälper dem och drar åt samma håll.
Men de pengar kriminella ligor försörjer sig på kommer till mycket stor del från helt andra sociala miljöer än de stadsdelar som får ge namn åt ”nätverk”. Dödsfallen i samband med ligornas interna fejder och deras andra grova våldsbrott är inte den största, utan en relativt liten del av de medicinska och sociala skador som berusningskemikalierna vållar.
De som så lystet buntar ihop människor efter härstamning eller flyktingbakgrund smetar ut kollektiv skuld över mängder av individer som inte har någonting alls med brott eller missbruk att göra. De som bagatelliserar knarkskadorna, de som tar lätt på langningen och de som själva börjar mata in pengar i ligorna är de som ger utrymme för ”gäng” att växa.