När tågen strular då strular också mycket annat. Även då tågen går kan det vara svårt för folk att pussla ihop jobbtider och hämtning på förskola. Inställda eller försenade tåg försvårar detta ytterligare. Pågår tågkrångel dessutom länge och potentiella lösningar är långt borta, då kanske en del pendlare känner sig tvungna att välja bort klimatvänligare rälsåkande till fördel för fossilbrännande bilkörning. Så får det inte bli i Sörmland.
Risken är också att människor närmast tvingas till byte av jobb för att få ihop vardagen. Jobb närmare hemmet minskar tågbehovet. För den enskilde kan det förvisso leda till något positivt, inte minst lite sinnesro. Men det kan också innebära att man lämnar ett jobb man trivdes med. Samhällsekonomiskt är det inte heller gynnsamt att tågturerna bråkar. Erfarenhet och kompetens på vissa smala områden kanske går förlorad när folk byter yrkesroll eller bransch.
Därför ska politiker och transportföretag inte stå på bromsen. Förtroendevalda inom regionerna, som har ansvar för tåg och buss, måste göra noggranna upphandlingar och försäkra sig om att de företag som tilldelas transportuppdragen kan leverera.
MTR, som vann upphandlingen om tågkörandet i bland annat Sörmland, kan inte anklagas för alla brister som gör att tågen inte går. Men det borde vara en självklarhet att de lever upp till de löften som de gav för att vinna upphandlingen.
Man kan undra över varför MTR inte lyckas locka nog med tågpersonal. Samtidigt är MTR inte ensamt drabbat. Bristen på lokförare är grundproblemet. Tågbranschen, särskilt då inom persontransporter, behöver fundera på varför det blivit så.
För utan lokförare: Inga tåg. MTR:s krafttag att söka lokförare med ljus och lykta är därför lovande. Bolaget försöker nu locka blivande lokförare med betald praktik och anställningslöfte efter examen. SJ har också själv börjat med liknande. Både MTR och SJ har startat egna lokförarutbildningar. Det låter lovande – kanske kan det locka fler att söka sig till branschen. Samtidigt konkurrerar båda bolagen med andra aktörer på marknaden om samma personal, inte minst med den rälsbaserade godstrafiken.
Det är också en påminnelse om att det behövs fler vägar till jobb och inkomst. Inte färre. Och det är inte alltid staten, eller för den delen de förtroendevalda i kommunen som kan lösa personal- eller kompetensbrist. Det kan också vara i branscherna själva som svaret finns, eller i alla fall vara en dellösning eller ett komplement till andra utbildningar.
Det är dessa företag som vet vad branschen fattas för kompetens. Genom branschorganisationerna kan de ju starta egna branschskolor. I Katrineholm finns det sådana utbildningar, några lyftes i Dagens Nyheter nyligen.
Bland annat äger Installationsföretagen det center som numera heter INSU, men som tidigare var två separata branschskolor. Innan var det IUC, Installatörernas Utbildningscentrum och EUU, Elbranschens Utveckling- och Utbildningscenter. Vill man läsa till VVS-montör eller installationselektriker kan man då skriva anställningskontrakt med ett branschföretag och sedan gå utbildningen samtidigt som man får lön, utan att behöva ta av studentmedlen. Liknande upplägg finns för de som vill bli plåtslagare, på Plåt- och Ventbyrån också i Katrineholm.
Inte heller ska man bortse från folkhögskolornas och studieförbundens betydelse för människor. Folkbildningens kurser och program överrensstämmer inte alltid med arbetsmarknadens behov. Det är inte heller deras syfte. Men ur det som är frivilligt organiserat kan en del oanade kunskaper och insikter uppstå. Sådant kan komma till nytta också i arbetslivet.
