I inget annat land minskar användningen av kontanter så snabbt som i Sverige. Det märkte var och en som reste utomlands, på den tid då folk ägnade sig åt sådant.

Utvecklingen sker på gott och ont. Mest på gott: Övergången till kort- och mobila betalningar sparar tid och sänker allas kostnader för kontanthantering. Riskerna för stöld och rån minskar, och det blir svårare att undanhålla inkomster från brottslig verksamhet.

Nackdelarna är mest allvarliga för individer och smårörelser som inte har ställt om. För dem innebär förändringen inte minskade, utan ökade kostnader och tidsåtgång.

Och det är inte svårt att se alla risker och sårbarheter i ett samhälle där alla betalningar sker digitalt.

Därför är det inte möjligt, och kanske inte ens önskvärt, att inom överskådlig tid helt få bort kontanter som betalmedel. Tvärtom är det angeläget att upprätthålla ett grundläggande system för detta.

Var ska då denna bottenplatta ligga? Regering och riksdag har gjort ett försök med lagen om kontanttjänster som trädde i kraft vid årsskiftet. Enligt den ska minst 99,7 procent av befolkningen ha högst 25 kilometer till en punkt för kontantuttag. Inte färre än 98 procent ska ha lika långt till en plats där de kan sätta in kontanter.

Post- och telestyrelsen samlar nu in uppgifter från de sex största kreditinstituten, som lagen omfattar, om var de har sina bankomater och kontor med öppettider, för att mer specifikt kunna tala om vad de eventuellt måste göra för att leva upp till lagens krav. Tanken är att kontanthanteringens infrastruktur inte ska sjunka under den nivå som fanns 2017, vilket kommer att stoppa nedmonteringen. Störst betydelse får lagen i rena glesbygdsområden i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Men som tidningen illustrerade med en beskrivning från Sparreholm häromveckan täcker inte lagen alla behov för kontanthantering och kommer inte heller att öka tillgången till kontanter. Det finns heller inget krav på att kreditinstituten ska erbjuda kontantuttag över disk. 

Som med all reglering är detta en balansgång mellan samhällsnytta och de kostnader som är rimliga att lägga på privata aktörer. Därför behöver staten även fortsättningsvis erbjuda ekonomiskt stöd till butiker och andra som vill bli betaltjänstombud. 

Men framför allt måste fler människor utbildas ut ur digitalt utanförskap och lära sig leva utan kontanter. Det är ofta, om än inte alltid, den bästa och enklaste lösningen.