Det är inget lätthanterat öde att ärva ställningen som monark. Elizabeth II av Storbritannien klarade uppgiften. I osannolika 70 år, på ett sätt som med rätta gjorde henne populär.
Viktigaste förklaringen är att monarkin i Storbritannien, liksom i Sverige, Norge och Danmark är på låtsas. Det är länge sedan kungamakten var en verklig diktatur i England, under Stuartkungarna på 1600-talet. Av någon outgrundlig anledning i slutet av 1940-talet var det de som fick ge namn till den nu nytillträdde Charles III.
Charles I förde inbördeskrig mot parlamentet, förlorade, avrättades och följdes av en tid med republik. Charles II var en lika maktfullkomlig som lösaktig typ, med avrättade republikaners blod på händerna. Han bekämpade inte parlamentet med vapen, utan med att gång på gång avbryta deras mandattid för att hindra beslut.
När parlamentet gjorde sig kvitt hans efterträdare 1689 kallades ny kung in från Holland. Han hade samlingsregeringar hämtade från parlamentet, och från detta utvecklades snart den engelska parlamentarismen, Den är kvar än, med maktens kärna i det med tiden demokratiserade underhuset.
Monarkin har bleknat successivt, till symbolik och representation. Det är i och för sig inte småsaker. En skillnad mot Sverige är att britterna bevarat en mängd feodala och andra föråldrade titlar och ceremonier, en del med medeltida, andra med viktoriansk bakgrund. Pompa, ståt och imperienostalgi.
Det krävs stil för att klara monarkens roll i den teatern. Elizabeth hade verkligen stil. Än viktigare, hon kunde konsten att hålla mun. Att den som har offentliga uppdrag ska vägra svara på intervjufrågor är normalt inte pressens infallsvinkel. Men för en monark som ska vara en neutral symbol kan det vara ett skydd, både mot att bli utnyttjad för andras syften och mot egna tabbar.
Elizabeth gav bokstavligen aldrig en intervju. Inte en gång på 70 år. Hon läste upp tal. Hon undvek alla egna politiska och andra kontroversiella ställningstaganden. I jultal berörde hon trosfrågor, men aldrig politik.
Som med föregångaren Victoria på 1800-talet lär det väl efteråt komma fram både ett och annat personligt. Victoria var av allt att döma en betydligt mer skrivkunnig och skarp dam, men höll utåt låg profil och följde parlamentarismens spelregler.
Det är inte Elizabeth utan ett par av hennes barn som gjort brittisk monarki solkig och kantstött. Han som nu är kung var i Sörmland för tio år sedan, fast bara till Järna. Det jag skrev om honom då, i Eskilstuna-Kuriren, var ingen ovanlig bedömning:
”Till skillnad från sin mor, som är exemplarisk i att uppträda neutralt och tystlåtet och aldrig lägga sig i kontroversiella frågor, har Charles en lång historia av det en monark inte kan hålla på med i ett parlamentariskt land – inhopp i diverse debatter och svårigheter att finna sig i kungahusets opolitiska roll. För det svenska tronföljarparet Victoria och Daniel är prins Charles ett riktigt dåligt föredöme. Hoppas bara att klokt folk varit tydliga nog i att varna dem.”
Men kanske britterna kan hoppas att Charles hunnit skärpa sig innan han hamnade på tronen.