Sverige har fått en ny jämställdhetsminister, liberalen Paulina Brandberg. Hon har också blivit utnämnd till biträdande arbetsmarknadsminister. Det är en klok kombination. Ett jämställt samhälle kräver att både män och kvinnor har samma möjligheter att forma sina egna liv. Möjligheten att försörja sig själv är en viktig del av detta.
Än är arbetsmarknaden inte jämställd. Män tjänar betydligt mer än kvinnor även om skillnaderna långsamt håller på att utjämnas. Det finns flera orsaker till skillnaderna. Kvinnodominerade yrken tenderar att ha lägre lönenivåer. Fler kvinnor än män arbetar deltid och de har större sjukfrånvaro och vabbar mer.
Det finns många kvinnor som inte riktigt inser hur deltidsarbetet och det högre uttaget av vab påverkar den egna ekonomin. Inte bara under de åren när de jobbar mindre utan även den dag de går i pension.
En viktig jämställdhetsfråga är därför att höja det ekonomiska medvetandet hos kvinnor så att de till fullo förstår konsekvenserna av de val de gör.
Jämställdhetsdebatten i Sverige tenderar dock inte att handla om den här typen av frågor. När vi pratar jämställdhet brukar vi i stället att tala om de kvinnor som ska spräcka glastaket. Även på detta område behövs naturligtvis jämställdhetsarbetet – näringslivet är långt från jämställt och det är inte länge sedan Sverige fick sin första kvinnliga statsminister. Men fokus kan inte enbart hamna på hur många kvinnor som väljs in i styrelser eller blir vd:ar.
Att det borde finnas fler än 24 procent kvinnor i styrelserna i Sörmlands företag kan visserligen tyckas som en självklarhet. Om inte annat för att jämställda bolagsstyrelser är mer lönsamma.
Men jämställdhetsarbetet måste handla om alla kvinnor. En viktig grupp för den nya jämställdhetsministern att uppmärksamma är den växande skara kvinnor som inte ens befinner sig på arbetsmarknaden. Det rör inte minst många kvinnor i våra utanförskapsområden.
De lever sina liv i sin stadsdel, där de varken tillåts studera eller skaffa jobb på samma villkor som män eller kvinnor i det övriga samhället. De patriarkaliska normer som genomsyrar deras vardag tvingar dem att stanna hemma för att sköta hushållet och uppfostra barnen. Det är inte ovanligt att de kvinnor som trots allt skaffar jobb, säger upp sig med motiveringen att de behövs därhemma. Att deras män inte längre tillåter dem att arbeta.
Deras verklighet finns långt bort från styrelserummen. Men deras behov av lika möjligheter är lika viktiga.
VI lever i ett samhälle som med rätta utgår från att alla vuxna människor ska arbeta, betala skatt och bidra efter bästa förmåga till välfärden.
Det borde också vara en prioriterad uppgift för Paulina Brandberg att se till att alla får samma möjligheter att göra detta och i förlängningen själva välja och forma sina liv.