Dagens Nyheter har satt ljuset på konturerna av ett konservativt politiskt block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Så kallas det ibland – konservativt. Men om man ska följa ideologi ligger andra beteckningar närmare till hands när vi talar om ett block som innehåller SD. Som nationalkonservatism, nationalism eller, för att ringa in vad denna allians inte är, anti-liberalism.
DN:s reporter Ewa Stenberg illustrerar förändringen med siffror från SOM-institutet, om vilket parti respektive partis väljare tycker näst bäst om.
SD-väljarnas andrahandssympatier hamnar i huvudsak hos KD och M. Moderatväljarna säger näst bäst om KD (40 procent), L (23) och SD (20). Medan KD-väljarna föredrar M (43 procent) och SD (26).
Kontrasten mot Liberalernas och Centerns väljare är tydlig. De två liberala partiernas andrahandssympatier samlas i huvudsak hos L, C, M men även, i Centerns fall, hos Socialdemokraterna, medan stödet för SD är knappt mätbart.
Så ser det förändrade politiska landskapet ut. Många till höger bygger in SD i sitt tilltänkta regeringsunderlag, samtidigt som de ordleker om att det inte alls handlar om ett nytt block. Men inte heller de kan förneka att väljarsympatierna inte längre samlar sig utefter de tidigare blocklinjerna. I stället har skiljelinjen mellan liberalism och konservatism/nationalism blivit skarpare och mer relevant.
Andrahandssympatier, partiernas sakpolitiska ställningstaganden, ideologiska positionering och vägval i samarbetsfrågor hänger också ihop. Partier pekar ut nya motståndare, samtidigt som de avdramatiserar relationer till och minskar konfliktytan gentemot andra partier. Förändring av den egna politiken är i sin tur ofta både en förutsättning för och en följd av nya samarbeten.
KD och M har närmat sig SD i dess centrala fråga, synen på invandring, där framför allt Moderaterna har radikaliserat sitt budskap och språkbruk. Målet heter inte längre bara ”stram migrationspolitik” utan allt oftare ”minskad invandring”. Avståndet mellan de högerborgerliga och de uttalade nationalisterna minskar.
Ulf Kristersson (M), som tidigare hänvisat till sina värderingar för att ”inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD” kallar numera den ståndpunkten ”trams”, utan att låtsas om att han själv nyligen haft den.
Förändringen är dock klargörande. Den har stärkt det liberala eftervalsargumentet att Moderaterna inte är pålitliga. Partiet håller inte gränslinjen gentemot dem som vill göra Sverige till ett mer slutet land.
Det talar för att januarisamarbetet mellan liberaler, socialdemokrater och de gröna lever längre än under denna mandatperiod.