Förra helgen passerade 25-årsdagen av massmordet i Srebrenica. Serbiska förband, ledda av mycket höga befäl, tillfångatog och mördade omkring 8 000 vuxna män och unga pojkar. Som alla år hölls en sorgehögtid nära massgravarna utanför staden. På grund av pandemin genomfördes den i år till stor del över nätet. Stefan Löfven var en av många som deltog på det sättet.
Många minns. Många vill inte minnas, framför allt inte dra slutsatserna. Eller så fördunklar de med ”alternativa fakta”. Att ett av 2019 års Nobelpris nu solkar Svenska Akademiens anseende beror på att Peter Handke urskuldat och relativiserat de blodiga följderna av den etniska kollektivism som var värdegrunden bakom brotten i Srebrenica.
Partiell glömska finns också. Den kan trubba av vaksamheten mot ideologier och partier där grunden är etnisk kollektivism. Srebrenica hålls i officiellt minne som symbol, men omvandlas smygande till en enstaka, isolerad händelse.
Historisk verklighet är att massmordet i Srebrenica var det största i en lång rad liknande blodsdåd i städer och samhällen. I Vestmanlands Läns Tidning i måndags skrev Markus Göransson en mycket tänkvärd kulturkrönika om detta.
Exemplet han tar är den bosniska staden Visegrad, känd för den bro som gav titeln åt Nobelpristagaren Ivo Andrićs roman Bron över Drina. Staden har bara halva befolkningen kvar.
Andra halvan avrättades eller blev fördriven och spridd över Europa. Kommunalmännen har rest statyer som ska hylla detta som en befrielse. Liken som vräktes i floden efter avrättningarna på den berömda bron minns de väl, men döljer dem bakom ”alternativa fakta”.
Ett annat läsvärt botemedel mot glömskan är förre EU-parlamentarikern Jasenko Selimovićs (L) minnesbok om utsattheten i det belägrade Sarajevo, flykten därifrån och ankomsten till Sverige – där han dessbättre inte stoppades av volymmål.
Massakrerna i Bosnien var inga tillfälliga förlöpningar, de styrdes av den serbiska sidans krigsmål, ett Storserbien där andra befolkningsgrupper eliminerats. ”Etnisk rensning” kallades det, dess konsekvens ledde mot folkmord.
Skalan var mindre, den militära styrkan bakom dåden en liten bråkdel. Men det som dök upp igen i Europa var den etniska kollektivismens slutliga konsekvenser, i långtgående form beryktade från nazisternas härjningar på östfronten. Rensningen, folkmordet, upphöjda till krigsmål.
”Aldrig mer”, hette det. Men det upprepas. Saddam Hussein mot kurderna. Burmas knektar mot rohingyerna. Syrienkriget utvecklas till ett folkrensningskrig.
Här talar de bekvämligt anpassliga helst i dimmor. Men frågan hänger över dem ändå:
Hur skulle de regler de poserar med ha verkat mot bosnierna? Mot kurderna efter Saddams gasningskrig? Mot de judar som i tid sökte komma undan Hitler?