Varje tanke på lagstiftning om minimilöner på EU-nivå möts från svenskt håll med hårda ord. Oavsett om det är fack, arbetsgivare eller politiker: någon minimilön ska det inte vara! Rädslan är att en sådan lag kan hota den svenska avtalsmodellen.
Det är klokt att slå vakt om det svenska kollektivavtalssättet. Men kanske är det lagförslag som EU-kommissionen la fram i förra veckan inte så farligt som befarat.
Kollektivt förhandlade löner och kollektivavtal har många fördelar. Det leder till viss stabilitet på arbetsmarknaden. Fackförbund och arbetsgivarorganisationer är dessutom de som vet sina branscher. De känner till ekonomin och situationen i företagen. De är också närmare verksamheternas problem och svagheter än vad politiken är. Mycket av detta har Sverige påpekat sedan sitt EU-inträde.
Och EU-kommissionen har tagit fasta på detta. I stora delar av lagförslaget, men också i en debattartikel på DN Debatt (14/9) av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, hyllas avtalsmodellen. Bland annat föreslås att medlemsländer där mindre än 70 procent av de anställda är bundna av kollektivavtal måste presentera handlingsplaner för att öka den andelen. Länder där fler än 70 procent är kollektivavtalsanslutna ska däremot undantas. Kravet skulle därmed inte gälla för bland annat Sverige och Danmark.
Bättre betyg kan Sverige knappt få.
EU-kommissionen föreslår inte heller någon lägstalön för hela unionen. Medlemsländernas ekonomier skiljer sig alldeles för mycket åt för att det ska vara möjligt. Lagstadgade minimilöner finns dessutom redan i 21 medlemsstater, ibland i kombination med kollektivavtal. Lägstanivån skiljer sig också stort mellan länderna.
Medlemsländer som lagstiftar om minimilöner ska, enligt Kommissionens förslag, välja ut vilka kriterier som ska styra nivån på lägstalönerna. Bland annat föreslås att kriterierna ska baseras på landets produktivitet, allmänna lönenivå och levnadsomkostnader. I den beslutsprocessen ska också fackförbund och arbetsgivarorganisationer konsulteras.
Medlemsländerna ska bli skyldiga att lägga resurser på att försäkra sig om att lägstalönerna hålls och uppmuntra till ökat kollektivt förhandlande.
Om det blir någon lagstiftning om minimilöner vet vi inte än. Inte heller hur den i så fall ska se ut. Flera medlemsländer och EU-parlamentariker har redan uttryckt missnöje och förordar rekommendationer framför lagstiftning. Men i de förhandlingar som följer av förslaget behöver Sverige ta en del ansvar.
Många länder inom EU har inte samma balans mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer som Sverige. Fackförbunden är ofta svaga och har inte alls samma ställning som här. Sveriges ståndpunkt i frågan kan inte vara tvärt nej till allt annat än den svenska modellen. Det räcker inte att peka på resten av Europa och säga att alla andra borde vara som vi.
Kanske kan EU-kommissionens förslag leda till att fler av dem som tjänar minst i EU får förbättrade arbetsvillkor och högre löner.