De statliga, obligatoriska pensionerna är inte de enda. De äldres inkomster och köpkraft bestäms också till en viktig del av pensionsavtalen mellan arbetsmarknadens parter. De har en viktig del i att pensionärers inkomster utvecklats så bra som de gjort, trots att medellivslängden stigit snabbare än väntat medan antalet år i yrkeslivet än så länge inte riktigt hängt med.
På arbetsmarknaden i stort omfattas omkring nio av tio av kollektivavtal för tjänstepension. Återstående tiondel är delvis egenföretagare. Skattereglerna för dem ger avdragsmöjlighet som ska möjliggöra pensionssparande i nivå med kollektivavtalen. Den möjligheten används inte av alla som skulle kunna.
Viktigare för framtida inkomst- och välfärdsskillnader är något annat: Inte helt få personer får ingen, eller påfallande låg, tjänstepension. Det gäller särskilt vid växlande, osäkra arbetsförhållanden, ibland i anställningar utanför avtalsområden och ibland som egenverksamma med mindre goda inkomster.
Det gör en klar nytta att pensionsavtalet för Svenskt Näringsliv och LO-förbunden i privat sektor är så väl utformat att alla tillfälliga påhugg och visstidsjobb, när de är inom något av de privata avtalsområdena på arbetarsidan, följs av att arbetsgivaren betalar till individens pensionskonto, oavsett yrke eller avtalsområde. Även mer eller mindre tillfälliga arbetsgivare som inte är med i Svenskt Näringslivs branschförbund kan ansluta sig så att de arvoden de betalar ut blir pensionsgrundande och läggs ihop med det som kommer från andra arbetsgivare.
De som på liknande sätt rör sig inom andra yrken, mer på tjänstemannasidan, eller som småföretagare eller kulturarbetare, har i praktiken ofta begränsat eller inget sparande till tjänstepension. Helt kortsiktigt kan det kännas bekvämast när en inte så hög arbetsersättning inte leder till att en del sätts av för framtiden. Men i det långa loppet, inför pensionärsåren, är det en nackdel.
Förutom att avtalsförsäkringar är öppna även för tillfälliga inkomsttagare i olika yrken, som på LO:s och Svenskt Näringslivs område, skulle pensionsavsättning motsvarande avtalspension på något sätt kunna göras obligatorisk. Det skulle för framtiden minska en effekt som nu finns, att avtalsförsäkringarna ökar skillnaderna i ekonomisk standard efter pensioneringen.
Det kanske enklaste skulle vara att för både egenföretagare och anställda som inte omfattas av avtalsförsäkring skulle det bli lagstadgat med en extra inbetalning till det statliga pensionssystemet. Den skulle då motsvara de mellan 4,5 och 6 procent på lönen som sätts av enligt kollektivavtalen. Det kan behövas ett samförstånd mellan politik och arbetsmarknadsparter. Det ska inte uppfattas som snedspark mot avtalsförsäkringar eller mot facklig medlemsrekrytering.
En utvidgning så att hela arbetsmarknaden hamnar på "avtalsförsäkringsnivå" vore bättre än bjudandet om extrapengar från skattemedel – som är på väg att spåra ur då val närmar sig.