Europaparlamentarikern Kristina Winberg är inte längre Sverigedemokraternas fjärdenamn i EU-valet. På söndagskvällen meddelade SD att man plockar bort henne. Winberg stängs även av, som det heter, från partimedlemskapet.
Varför? Partiet talar kryptiskt om illojalitet, omdömeslöst uppförande mot partikamrater och oförmåga att samarbeta. Winberg kopplar det till att hon uppmärksammat ett sexuellt ofredande från SD:s Europaparlamentariker och listetta Peter Lundgren.
Hon ska ha bevittnat att Lundgren under en festkväll förra året har tafsat på en kvinna på ett mycket intimt och ovälkommet sätt. Winberg har spelat in ett samtal där hon och kvinnan pratar om saken.
SD-ledningen har sannolikt upplevt Winberg som besvärlig av politiska skäl, som när hon nyligen framhöll Ungerns auktoritäre premiärminister Viktor Orbán som sin politiska förebild. Det tillhör sådant som en SD-politiker gärna får tycka men inte säga högt.
Men tajmingen för avsättningen är avslöjande. Den kom efter att Expressen på lördagen ställt frågor till Lundgren om ofredandet. Han medger att han tafsat, och att det inte var välkommet, men tonar ner det till ”en ganska blöt fest” och säger att ”alla kanske har varit i den situationen”.
Nej, det har inte alla. Hur som helst bör man ställa högre krav på en Europaparlamentariker än på dessa ”alla” som finns i Lundgrens fantasi.
Partiledningen resonerar annorlunda och här finns även ett mönster. För två år sedan lämnade den dåvarande riksdagsledamoten Hanna Wigh Sverigedemokraterna. Som skäl angav hon att hon blivit utsatt för ett grovt sexuellt övergrepp av en högt uppsatt partikamrat och att partiet lagt locket på.
I samma veva lämnade ytterligare en kvinnlig SD-politiker partiet på grund av sexuella trakasserier kopplade till att hon och Wigh slagit larm om förskingring ur Skaraborgsdistriktets partikassa.
En klassisk SD-skandal innehåller om inte rasism så gärna fylleri, osund manlighet som löper amok och en partiledning som skyddar vissa partiföreträdare och mosar andra.