Historien om Jan Björklunds tid som folkpartiledare är berättelsen om rädslan för snällismen. Efter valförlusten 1994 och den dåvarande partiledaren Bengt Westerbergs flört med Socialdemokraterna, etablerades föreställningen att Folkpartiet varit för snällt och otydligt. Det hade ägnats för mycket tid åt flyktingar, gamla och funktionshindrade, vilket spritt tvivel kring var partiet egentligen hörde hemma, hette det. I stället krävdes hårdare tag och hårdare frågor.
Strategin fick sitt definitiva genombrott i valet 2002 när FP med hjälp av kravet på språktest gick från att balansera på riksdagsspärren till 13,4 procent på ett par månader. Kravliberalismen var född.
Långt innan han 2007 tog över som partiledare var Jan Björklund symbolen för detta. FP skulle bli partiet som gjorde rent hus med flumskolans daltande med elever och brist på disciplin. Tre val senare är det dags att utvärdera det kravliberala experimentet.
På ett plan är det uppenbart att Björklund varit extremt framgångsrik. Få politiker har lika tydligt satt agendan för ett helt politikområde, och dessutom fått möjlighet att i regeringsställning genomföra sina idéer.
Men framgångarna har inte spillt över på hans parti. Trots att väljarna brukar placera skolan i topp, har FP:s position i skolfrågan aldrig förvandlats till valresultat. I stället har partiet med tiden förvandlats till vad som i väljarnas ögon framstår som ett vilt skällande enfrågeparti, där det är viktigare att kräva betyg i ännu lägre årskurser än att låta reformerna man genomfört etablera sig och bli utvärderade.
Det har funnits tecken på att Björklund har insett att strategin nu spelat ut sin roll. På partiets landsmöte för ett drygt år sedan inleddes vad som hade kunnat bli början på en omorientering. Jämställdhet, en paradfråga från tiden innan kravliberalismen, skulle återigen bli en av partiets profilfrågor. Men därefter följde en valrörelse där det mesta var sig likt. Valresultatet - det näst sämsta i partiets historia – borde ha gjort klart att kravliberalismen nått vägs ände. Ändå valde Björklund att klamra sig fast.
Kombinationen av usla opinionssiffror – många folkpartister var rädda för att partiet skulle ha trillat ur riksdagen om det blivit ett extraval – och ett integrationsutspel som utmanade de inom partiet som värnar en human asylpolitik ser dock ut att bli början på slutet. När Björklund på onsdagskvällen vägrade möta partistyrelseledamoten Frida Johansson Metso i en tv-debatt om partiets integrationspolitik skakade marken under hans fötter.
Det har blivit dags för Jan Björklund att följa Göran Hägglunds exempel och avgå. Svensk politik skulle behöva ett parti som förenar försvaret för marknadsekonomin med ett lika självklart försvar för de i samhället som har det sämst ställt. Men kanske ligger rädslan för det som en gång var Folkpartiet alldeles för djupt.