Så var det när en del elever i Bohuslän inte var lediga på klämdagen efter Kristi himmelsfärdsdag. Så är det när vuxna människor gråter ut i media, eftersom de först bokar flygbiljetter och hotell, och därefter ansöker om ledigt från skolan för barnen, som får avslag med hänvisning till skolplikten.
En del blir förbannade. Några åker i alla fall. Sannolikt utan en tanke på vad de sänder ut för signaler. Nämligen att skolan kommer i andra hand, att den egna längtan till solen trumfar allt annat och att det är helt okej att inte lyssna på vad läraren säger.
Inställningen är inte bara föräldrarnas fel. I ett samhälle som värderadekunskap och bildning högreskulle nästan ingen komma på tanken att begära ledigt för att åka på nöjesresor och de som ändå gjordedet skulle förstå varför de fick nej. Särskilt med tanke på att eleverna har 16 veckors lov per år, där det längsta precis håller på att inledas.
Så problemets kärna är inte klagomål på uteblivna ledigheter. Gnället är snarare ett symptom på bildningens och utbildningens låga status i Sverige, som förstärks av föräldrars nonchalans, vilket i sin tur är en av orsakerna till den negativa kunskapsutvecklingen.
För skolan och lärarna verkar inte i vakuum. Om attityden är att det som förmedlas och lärs ut i skolan kan tas med en axelryckning, kommer vi aldrig att nämnvärt lyckas höja elevernas kunskapsnivå. Vissa saker, som glosor och kemiska formler, måste nötas in, vilket stundtals är både tråkigt och tidskrävande, och det är näst intill omöjligt att hitta motivationen om omgivningen signalerar att ansträngningen inte leder till någonting värdefullt.
Därför räcker det inte att öka personaltätheten i skolan, fortbilda lärarna och försöka få de mest lämpliga studenterna att söka sig till läraryrket, för att Sverige ska börja stiga i de internationella kunskapsmätningarna. Än viktigare är att visa att vi som samhälle värderar kunskap, inom såväl kultur och humaniora som teknik och naturvetenskap. Det gäller särskilt kunskaper bortom grunderna i läsning, skrivning och räkning, som det inte är glasklart vad man ska använda till. I alla fall inte omedelbart.
Dessutom måste vi inse att det inte finns någon kvickfixande pedagogik som får eleverna att plötsligt glatt ta sig an Arkimedes princip, Hemsöborna eller nya matematikutmaningar. Dataspel, fotbollsträningar och att hänga med kompisar kommer alltid att vara mer lockande för en klar majoritet av landets barn och tonåringar.
Därför blir det kontraproduktivt att motivera skolarbete med att eleven så småningom kommer att tycka att ämnet är roligt. Framför allt eftersom det i många fall inte är sant. Det centrala är att markera vikten av att ägna tid åt arbetsuppgifterna även, eller snarare särskilt, när det tar emot.
Om övriga samhället inte ställer upp på de här grundläggande premisserna, kan vi knappast klandra lärarna för att kunskapskurvan ser ut som den gör. I mångt och mycket har varje land de skolresultat det förtjänar.