De är utan tvekan mer miljövänliga än mopeder – även om de gör mindre för motion och hälsa än vanliga trampcyklar.
Men att betala ut ett statligt bidrag till köp av elcyklar är inte en investering. Det är ett bidrag till en förbrukningsvara.
Dessutom är bidraget minimalt som miljöåtgärd. Sådant måste inte vara fel. Men då det lilla blir ett sätt att undvika det stora leder det vilse.
Presentationen snarare än innehållet är det irriterande i måndagens uppräkning av miljöutgifter som två MP-statsråd gjorde. Att Isabella Lövin och Per Bolundgärna berättar om en rad smärre satsningar de har med i budgeten 2018 är dem väl unt. Var skulle det annars synas att MP är med i regeringen, om det inte syntes i anslagen för det utgiftsområde där miljöåtgärderna ingår? Att dessa blir lite mer än fördubblade på tre år, från 2015 till 2018, är onekligen ett resultat – även om man bör inse att det är summan av en lång rad småsummor, av högst varierande värde och verkan för klimatet.
Riktigt kraftigt vilseledande är det däremot när detta påstås vara "den största investeringen någonsin för ett grönt samhällsbygge". Fem miljarder i en blandning av rena driftskostnader och bidrag som bara delvis går till verkliga investeringar – detta är en satsning av långt mindre dimensioner än de verkliga investeringsbördor Sverige tidigare tagit på sig, för att ersätta olja och kol med el som genereras utan driftutsläpp av koldioxid.
Fem miljarder är i storleksordningen en tusendel av den totala produktion i landet som kan väntas 2018. Den tusendelen är inte så märklig jämfört med vad landet satte av för framtiden när vattenkraft och kraftledningsnät byggdes ut för fullt. Detsamma gäller de stora investeringarna i reaktorer de år då uppbyggnaden av kärnkraftkapacitet hade sin tyngdpunkt.
Även utbyggnaden av kraftvärmeverk och avvecklingen av koleldningen för fjärrvärme var tidvis mycket investeringstunga. Skillnaden i alla tre fallen är att det då var riktiga investeringar. Avsevärda resurser lades i anläggningar som sedan gett både intäkter och klimatnytta under årtionden. De investeringarna gjorde att Sverige gick från att vara ytterst fossilberoende och klimatovänligt till att bli bäst av alla industriländer av betydelse, i förhållandet mellan produktion och klimatskadliga produktionsutsläpp.
En kommande uppgift av verklig tyngd blir att byta ut större delen av vägtrafiken mot fordon som drivs med elektricitet eller biobränslen. Summorna som för närvarande läggs på bidrag till detta är snarare beskediga än rekordstora, om man jämför med tidigare årtiondens investeringar i klimatvänlig energi.
Vad värre är. Den klart mest betydelsefulla förändringen av energisystemet i Sverige som är på väg efter den snart gångna mandatperioden är vare sig elcyklarna, laddstolparna eller de statsunderstödda solpanelerna, där inköpsstödet nu föreslås öka från 20 till 30 procent. Tillskottet genom de positiva åtgärderna är tämligen begränsat jämfört med det stora bortfall av klimatvänlig ström som inträffar när fyra kärnreaktorer stängs av. I tre av fallen sker det åtskilliga år tidigare än lämpligt, på grund av brister i flera länders energipolitik.
Nettot av det MP skryter med är att Sverige slutar att nettoexportera elström och lämnar plats för en ökning av elleveranser från fossileldade kraftverk i våra sydliga grannländer.
När MP dessutom vill ta åt sig ära av några tiotal miljoner i bidrag, till industrins projekt om att kanske konvertera stål- och cementfabriker till el, så är problemet detsamma som med elbilarna (och i mindre skala, elcyklarna). Det skulle kräva väldiga mängder elström, Och varifrån kommer den – när kärnkraft stängs och nytillskotten är för små, och dessutom beroende av solljus och växlande vindstyrkor?