Svaret borde vara ja. Men så är det inte. Under flera år har de ledande politikerna i Katrineholm och Eskilstuna lagt åtskilligt med kraft på att försöka hålla vissa människor borta från sina kommuner.
Det handlar inte bara om kriminella och andra destruktiva individer utan om vanliga, hederliga människor som vill bygga sig en framtid i Katrineholm och Eskilstuna. Deras ”last” är att de är resurssvaga och saknar arbete. Och ja, en sak till: de är nyanlända invandrare.
Kommunpolitikerna kan inte göra något för att hindra folk att bosätta sig i kommunen, inte på kort sikt. Men de kan argumentera, bilda opinion, skapa en stämning. Sända signaler, som det heter.
Socialdemokraterna i Katrineholm och särskilt kommunalrådet Göran Dahlström (S) tillhör de svenska politiker utanför SD som har ägnat sig åt detta längst. Genom åren har han på alla tänkbara sätt talat för att invandringen till Katrineholm måste minska.
Den sakliga grunden har varit svajig. Sett över längre tid, och i förhållande till jämförbara städer, har invandringen till Katrineholm varit beskedlig. Andelen utrikesfödda i Katrineholm är under rikssnittet och långt under de sörmländska grannkommunerna Eskilstuna, Flen och Oxelösund.
Dessutom behöver Katrineholm invandringen. Den står för hela befolkningsökningen som kommunen har och politiskt strävar efter.
Kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), har inte varit lika konsekvent som sin partikamrat i Katrineholm utan mer anpassat sig till opinionsvindarna. Efter SD-framgångarna 2010 började han tala om att invandringen var för besvärligt för Eskilstuna, att den behövde minska.
Tidig höst 2015, när engagemanget för flyktingarna hade ett uppsving, talade Jansson om ”vår förbannade medmänskliga plikt” att hjälpa människor på flykt. När opinionsvinden vände, följde han med och tog det ett par steg längre. Bland annat förespråkade Jansson något som är närmast att likna vid kommunarrest för nyanlända. De skulle hållas borta från Eskilstuna för att i stället anvisas till särskilda bostadsorter och tvingas stanna där tills de har lärt sig svenska och skaffat egen försörjning.
Det är möjligt att kommunpolitiker som uppträder på detta sätt uppriktigt tror på nödvändigheten av minskad invandring, liksom de tror att de klarar balansgången mellan mobilisering av en invandringsfientlig opinion och förmågan att hålla den riktigt grova intoleransen i schack.
Men så fungerar det inte. Rasistiska problembeskrivningar om obehaget att se för många människor med utomeuropeiskt utseende, tal om ”islamisering”, utmålande av personer av viss etnicitet som potentiella brottslingar och farhågor om att svenskarna snart är i minoritet i sitt eget land, möts nu inte med principfasta motargument.
I stället säger Dahlström och Jansson att de visserligen står för något annat men att även de gör skillnad på människor, att inte heller de säger ”välkommen” till alla, att även deras lösning på sociala problem är ”stopp, åk någon annanstans”. Det ger intoleransen större utrymme, försämrar livskvaliteten och hämmar kommunernas utveckling.
Eskilstunas och Katrineholms ledande politiker kommer, om de fortsätter på samma sätt, att göra sina kommuner kända som ängsliga, ogästvänliga platser, vilket knappast är bra i konkurrensen om förmågor och talanger.