Den senaste uppfräschningen av systemet för kommunal kostnadsutjämning kom i en utredning i höstas. Nya beräkningar har gjorts av hur samma ambitionsnivå och effektivitet medför olika kostnader beroende på befolkningens sammansättning, hur glest man bor och andra förutsättningar för sådant som äldreomsorg, utbildning, socialtjänst och kollektivtrafik.
I Sörmland är det mest iögonenfallande att Flen får den klart största förbättringen, med 1645 kronor per invånare och år. Även för Vingåker blir förbättringen markant. Den är inte fullt så stor för Katrineholm och ännu mindre i Strängnäs.
Nyköping samt (med obetydligt belopp) Eskilstuna får minskad utdelning ur detta system – där kommuner där det är relativt billigt att upprätthålla servicenivån (i Sörmland: Gnesta, Trosa och Oxelösund) lämnar ifrån sig resurser till dem där det kräver mer att upprätthålla samma standard.
Till det intressanta och berömvärda med denna kostnadsutjämning är att den vilar på statistik och på så långt möjligt objektiva metoder. En enskild kommun ska inte kunna öka sitt bidrag genom att låta kostnadsmassan växa. Däremot klarläggas det hur sociala och åldersmässiga mönster samt bebyggelsens täthet inverkar på den genomsnittliga kostnadsnivån. Det blir en omfördelning till kommuner med svag socioekonomi, gles bebyggelse och liten befolkning, från dem som är i den motsatta situationen.
Flera av de beräkningar av merkostnader som gjorts hade hunnit bli gamla, och rätt mycket har skett med befolkningens ålder och fördelning över landet. Med den uppdaterade beräkningen ökar den omfördelning som tidigare skett med totalt cirka en miljard (och ungefär lika mycket i ett liknande system för landstingen). Företrädare för kommuner i glesbygd och med besvärliga sociala förhållanden har, visar det sig, ofta haft rätt när de uppfattat att deras situation kommit att bli för lite beaktad. Beslut om kommunalekonomi är färskvara, säger erfarenheten. Eftersläpning är ofrånkomlig, men liksom skett flera gånger tidigare måste systemet nu underhållas och aktualiseras. Flen och Vingåker har inte varit ensamma om att dra ett tyngre lass.
Två tredjedelar av den föreslagna förbättringen för Flen kommer från två förändringar. En avser de sociala förhållandena. Där ska utjämningen nu inte direkt påverkas av försörjningsstödet, men däremot av bland annat hur stor andel av barn och ungdomar som bor i hushåll med mycket svag ekonomi samt av ohälsotalet. Vidare införs en ny variabel som fångar upp att kommunal vuxenutbildning kan väga tungt i kommuner där relativt många håller på att försöka ta sig in i arbetslivet.
Det är en stor fördel att mycket av sådana här socioekonomiska förändringar som sker över åren kan jämnas ut och rättas till med en automatik som kommer från statistiska beräkningar. Det minskar risken att omfördelningar i stället styrs av dem som har det osorterade missnöjet som affärsidé och försöker intala de flesta att just de är hotade eller missgynnade.
I de stora intresseorganisationernas och de stora städernas värld är det sällan någon känner till och bryr sig om Flen. Så mycket viktigare är det att slå vakt om en ordning som med statistik fångar in verkligheten i alla slags kommuner, oavsett om de ligger nära makten eller långt från den.
Detta slags system är möjliga tack vare en stark statistikkultur som har lång tradition i Sverige. Den är något som seriösa politiska partier bör fortsätta att vårda och respektera – hur torr och tråkig den än kan kännas där kakelplattetänkandet brett ut sig.