Och om de dessutom kunde ta ut pension redan från 52 år? En järnväg skyddad mot konkurrens men nedtyngd av personalkostnader och låg produktivitet?
Säkert är att den stora ökningen av tågresandet i Sverige de senaste årtiondena inte hade kunnat inträffa. Kollektivtrafikens framgång med ökat antal tågresor har möjliggjorts av avreglering, uppdelning av det tidigare affärsverket SJ och länstrafikbolag som upphandlar trafik i konkurrens.
Dessutom har svensk arbetsmarknad sedan ganska länge varit befriad från den gamla ordningen där statsanställda – eller andra i offentlig sektor – gavs särskild förmånsbehandling med pension, semestrar och andra villkor som inte förekom bland de större arbetargrupperna på privat arbetsmarknad.
Det är detta steg som länder som Frankrike inte förmått samla sig till, men som president Emmanuel Macron nu försöker få igång. De politiska strejker som under våren riktas mot järnvägen och en del andra statliga verksamheter har syftet att stoppa en fransk reformpolitik som ger successiv övergång till normala anställningsvillkor, då de gamla privilegierna inte ska omfatta nyanställda.
Av Sveriges Radio, och ibland även av TT-telegram, kan intrycket bli att det protesteras mot hård nedskärningspolitik. Men det handlar om att synnerligen privilegierade statsanställda försvarar egna förmåner som anställda i privat och kommunal sektor saknar. Dessa personalprivilegier undergräver dessutom den miljövänliga järnvägstrafikens ekonomi – miljönyttan av franska tåg är extra stor eftersom detta är ett kärnkraftland med ytterst litet fossilberoende i elförsörjningen.
Det kan vara bra att komma ihåg huvudorsaken till att Sverige kommit ur tidigare kriser och uppnått relativt stabila statsfinanser, hög sysselsättningsgrad och god reallöneutveckling. Sverige har, på område efter område, valt den väg som är den motsatta mot vad de vänstervridna, protektionistiska, privilegiekramande och förkrympta franska fackföreningarna försvarar med politiska strejker. Svenska arbetsmarknadsorganisationer är inte felfria, men hos dem har det i allmänhet sedan länge insetts att sådant som utmärker deras franska motsvarigheter i realiteten undergräver reallöner och social välfärd.
Sverige skulle behöva fortsatta reformer, såsom skattereform för mer stimulans av arbete och investeringar. På en del sätt är arbetsmarknaden för stel, med trösklar mot dem som står utanför. Men vi har bättre utgångsläge än Frankrike och en del andra – Italien är ett långt värre exempel.
Där vilar vård och utbildning nu på en sönderfallande ekonomisk grund. Näringslivet har bromsats eller stagnerat. Skillnaderna i villkor har blivit mycket stora mellan olika sektorer på arbetsmarknaden. Vissa yrken och intressegrupper i staten – och i skyddade delar av privat näringsliv – kan dra nytta av ett sådant system, och vara framgångsrika i att politiskt blockera förändring. Men detta undergräver i längden sig självt, både ekonomiskt och genom att infektera skillnaderna mellan gynnade och missgynnade.
Frankrike behöver många år av ihärdig reformpolitik och bör i så fall ha goda utsikter att utvecklas väl – medan det i Italien gått så långt att fortsatt populism snabbt kan leda till finansiell kollaps och stora internationella följder.
Men vi kan också fråga oss själva var det i Sverige finns mer att göra vad gäller olika uppbyggnad av villkoren mellan yrken och sektorer. En sak är särskilt iögonenfallande. Avsättningen till avtalspensioner saknas i praktiken för en del yrkesgrupper, och i en del situationer kan det bli märkliga skillnader i utfall. Följden på äldre dagar kan bli så stor att detta borde stå på åtminstone parternas, och kanske även riksdagens, dagordningar.