Innan dess ska partiledarna tala under Järvaveckan och i Almedalen, presentera valmanifest och göra utspel, hålla presskonferenser och ge intervjuer, delta i debatter och utfrågningar, i en så tät ström att det är omöjligt för väljarna att hålla koll på mer än några procent.
Bortfallet är inget problem. Varken för väljarna eller politikerna.
I en valrörelse är det inte varje enskilt förslag som är det väsentliga, utan bilden som de olika delarna skapar tillsammans. Det är den som ger en känsla av hur det går för Sverige, vilka som är de övergripande samhällsutmaningarna, vart vi bör vara på väg och ungefär vilka åtgärder som krävs.
Därefter faller valet av parti mer eller mindre på plats. Den som ser ett land med god tillväxt och låg arbetslöshet, som kanske anser att de viktigaste frågorna är klimatförändringarna och kortare vårdköer, letar efter en annan sorts politik och politiker än den som upplever att Sverige står på randen mot ett inbördeskrig och systemkollaps, och som har kampen mot illegal invandring eller all invandring som det övergripande målet.
Problemet med den senare bilden är att den har fått en allt starkare ställning på dagordningen, trots att den inte är sann. Exempelvis varnade migrationsforskaren Joakim Ruist så sent som i går politikerna för att framställa integrationen som en ödesfråga, eftersom kostnaderna är fullt hanterbara (DN, 31/5).
Samtidigt är den dystra bilden svår att nyansera när den har fått fäste, då det är enklare att få genomslag för svartvita beskrivningar än för de komplexa.
Det gäller särskilt när allt fler politiker framställer migration som ett nödvändigt ont. Ibland direkt, genom att presentera förslag som enbart syftar till att minska invandringen, som gränskontroller och behovsprövning vid arbetskraftsinvandring. Ibland indirekt, genom att låta i stort sett varje fråga och debatt landa i migrationspolitik – alltid med budskapet att invandring betyder problem, inte möjligheter, kostar multum, inte ger något tillbaka, och innebär ett hot mot svensk kultur, välfärd, sammanhållning och nationella värderingar.
Efter ett par upprepningar framstår ett förespråkande av minskad invandring nästan som lika neutralt som att vilja ha fred. Inte som ett politiskt ställningstagande bland andra.
Det är inte bara illa för att det leder till ökad främlingsfientlighet och skapar splittring, vilket varken gör Sverige till ett tryggare land för inrikes eller utrikes födda. Utan för att det kommer att märkas i valrörelsen och sannolikt påverka valutgången.
Om ingångsvärdet är att olika sorters hot mot Sverige har ökat markant, främst på grund av invandring, gynnas den som lovar hårdast lösning. Inte den som lovar att gå nästan lika långt. Och definitivt inte den som påpekar att det finns målkonflikter mellan gränskontroller och öppenhet. Övervakning och integritet. Minskad invandring och behovet av arbetskraft. Religionsfrihet och förbud mot böneutrop.
Därför bör partier som vill öka i opinionen lyssna på etikforskarna som nyligen varnade för att Sverige har tappat sin moraliska kompass (DN Debatt, 19/5). Svartmålning skapar konflikter och misstro, som inte gör vardagen bättre för majoriteten av de politiska partierna och deras väljare.
Som den före detta S-riksdagsledamoten Veronica Palm sa i Expressen: Det går inte att vinna val och värderingar på motståndarens planhalva.