Gatulangningsgruppens narkotikaspanare har för en tid flyttats till inre, utredande tjänst.
Den återkommande stora konferensen ”Sverige mot narkotika” samlades just i Eskilstuna den här veckan. Den lokala ändringen om gatulangningen satte ljuset på att en av de viktigare, mer omdiskuterade frågorna har gällt just polisens arbetssätt mot narkotikahandeln. Där är en förändring på gång, eller har redan slagit igenom, på åtminstone en del håll i landet.
Kriminella gäng har kunnat växa sig starka i en del stadsdelar i flera större och medelstora städer. De har kunnat bedriva främst narkotikalangning, men även en del annan kriminalitet, med rätt liten risk att gripas och lagföras. Det har medfört stor otrygghet för de närboende, som ofta har lägre inkomster och svagare social ställning. Följden har med tiden också blivit revirstrider och våldsbrott, där kriminella använder skjutvapen mot varandra.
Den främsta ekonomiska drivkraften bakom både skjutningar och annan lokal laglöshet är narkotikan. Att polisen på olika håll nu går in för att störa och hindra knarkhandeln, och visar att den inte längre halvt om halvt tolereras, är en mycket viktig signal. Det är svårt att undvika att en åtgärd som den med gatulangningsgruppen i Eskilstuna kanuppfattas som en signal om motsatsen: Blir polisens arbetsbelastning stor kan befälet prioritera ned just langningen.
Rikspolischefen hamnade i en föga behaglig sits. Det som skulle ha gett en riktig signal utåt, till laglydiga såväl som kriminella, skulle samtidigt bli en signal inåt i polisväsendet av ett slag som chefer helst undviker. Det brukar inte underlätta ledningen av en organisation om högste chef offentligt prickar en lägre chef som hanterat ett besvärligt prioriteringsbeslut.
Centralt är ändå om man i riket i stort verkligen klarar att hålla kursen. Det räcker inte att tala vitt och brett om problemstadsdelar om man inte inser hur deras invånare är utsatta för en otrygghet som kommer ur kriminalitet. Det gäller att angripa födkrokarna för dessa kriminella.
Ommöjligt ännu viktigare är att många fler inser attpolisen inte kan klara detta själv. Socialtjänst, tull och andra behöver ha befogenheter och ekonomiska förutsättningar som gör att de drar åt samma håll. Kommunerna borde få statliga pengar för att ingripa tidigt när tonåringar kommer på glid mot kriminalitet och utslagning. När det gått så långt att kriminalvård eller rättspsykiatri belastas blir det långt dyrare. De sociala och medicinska skadorna har då hunnit bli långt värre.
Något som också kunde bli bättre är insikten om vilken stark drivkraft som både narkotika och alkohol är bakom skillnader mellan olika sociala grupper i hälsa, arbete, inkomster och dödlighet . Sveriges situation är bättre än många andra länders, men de påfallande stora skillnaderna i till exempel dödlighet mellan olika socialgrupper är till inte liten del orsakade av alkohol och tobak.
Om narkotikaanvändning breder ut sig förstärks denna effekt. Det sker inte bara genom ökad dödlighet i akuta förgiftningar. Genom passivisering, sänkt arbetsförmåga och psykisk sjuklighet medför cannabis en mer smygande utslagning.
I USA, där cannabis länge varit mer vanligt än här, har en ökad andel sporadiska användare åtföljts av en ännu brantare ökning av den mindre andelen som missbrukar så gott som dagligen, och får mer eller mindre ständigt avtrubbade hjärnfunktioner. Bortåt tre procent av den vuxna befolkningen kan vara påverkad på det sättet. Följderna i fråga om utbildning, arbetslöshet och sociala klyftor blir likartade med ett land med omfattande alkoholmissbruk.
Det krävs kunskap och engagemang, i alla folk- och socialgrupper. Polisens roll är nog så viktig, men ännu viktigare är att förstå vad som är farligt och på vilka sätt det slår mot hälsa, jobb och socialt liv.