När ekonomin växer och fler får jobb är det lättare att få utrymme för kortsiktigt besvärliga förändringar som ger välfärden stabilitet på sikt.
Det är ett sådant tillfälle nu, i en stor del av världen. IMF – Internationella valutafonden – gör prognoser för den globala ekonomin. Dess chef Christine Lagarde, förut fransk finansminister, redovisade i måndags att världsekonomin vuxit med 3,7 procent 2017 och att takten ser ut att bli något högre 2018-19.
Ekonomin har till sist kommit i gång bättre på den europeiska kontinenten efter krisen 2008-10, som hanterades mindre bra där. Men krispolitiken sköttes avsevärt skickligare i USA och i Sverige – en skillnad Christine Lagarde var diplomatisk nog att inte understryka.
Ett väl så viktigt budskap från henne var att tillväxt i denna takt inte bara fortsätter av sig själv. Man måste tänka på risken att den avbryts av en ny kris. Använder man inte de bättre åren för reformer kan man inför nästa oväder ha försummat att förbereda sig. Skattesystem kan vara i mindre god ordning, och sårbarheten onödigt stor om det blir oreda i bank- och finanssektorn.
I Sverige har de senaste fem-sex åren varit förlorad tid i fråga om skattereformer och annat som stärker ekonomins långsiktiga sätt att fungera. Att det än så länge ändå går så bra, med EU:s högsta sysselsättningsnivå, beror på att frukter nu skördas av det som gjordes tidigare.
Välfärdens stabilitet, liksom inslussningen av nya invånare i arbetslivet, beror av näringslivsklimatet, skattesystemets arbetsvänlighet samt kvalitet och kunskap i skolan. Men det har snarast gått sakta bakåt med arbetslinjen i skattepolitiken. Samtidigt har handlingsförmågan varit för svag i att beskatta fossil energi. Likaså i att motverka risken när ett skuldberg tornar upp sig genom skattefavoriseringen av hus och mycket expansiv penningpolitik.
En stor del av debatten inför valet i höst ökar i stället risken att tappa bort tillfället till reformer under goda år. Ofta sprids missuppfattningar om var ekonomiska klyftor finns och vad de beror på. Ledsamt mycket kraft läggs på taktiskt manövrerande med missnöjesbudskap eller på frågor där det går att posera som hårdare mot invandrare.
Från IMF:s kansli kom nyligen en studie av hur det gått med standarden för yngre och äldre i EU-länderna efter 2007. Ett i EU ofta använt och missbrukat mått definierar "relativ fattigdom" som en disponibel inkomst lägre än 60 procent av landets medianinkomst. För EU-området i stort visar det måttet på en mycket kraftig försämring sedan 2007 för de unga under 25. Däremot har pensionärernas "relativa fattigdom" minskat drastiskt. Men det beror på att de yrkesaktiva haft så mycket av arbetslöshet och fallande reallöner, främst 2008-13.
I Sverige ser det inte ut så, även om det även här främst är yngre som har det riktigt dåligt ställt ekonomiskt. Sverige är ett av få EU-länder där äldres levnadsstandard i förhållande till unga 18-24 år blivit något lite svagare sedan 2007. Men det är inte äldre som blivit fattigare. Däremot har Sverige haft ökande sysselsättning efter krisåren, och förbättrade reallöner. Det har stärkt skattebaserna. Förutsättningarna att betala för äldres vård och omsorg har förbättrats.
Det är en konstig debatt när det som Sverige lyckats med, och som stärkt välfärdens grund, så ofta vänds ut och in och framställs som dåligt och orättvist. Trygghet eller rättvisa skapas inte genom att upphäva det som lyckats bra.
Tvärtom är det viktigt att på nytt få upp farten med det som gjorde att regeringar av olika färg kunde ge Sverige en ekonomisk återhämtning – något många andra länder lyckats sämre med.