Det handlar inte bara, eller ens i första hand, om reformer som ny läroplan, fokus på kunskap och fler nationella prov. Mer än någonting annat har Jan Björklund gått i bräschen för att ändra utgångspunkten i skoldebatten.
Utvecklingen märks visserligen i den praktiska politiken. Men den största förändringen är att utspel som förr möttes av raljerande kommentarer om majoren i klassrummet, nu ligger i politikens mittfåra. Få vill kännas vid om de en gång ställde sig bakom 1990-talets tro på diffusa färdigheter, sociala aspekter och läraren som elevernas jämlike.
Därmed inte sagt att målet är nått. Något som saknas i 2010-talets skoldebatt är en diskussion om prioriteringar. Det verkar inte finnas något område som ska stå tillbaka – vem vill vara emot föreslagna ämnen som trafikkunskap, livskunskap och demokrati? – trots att varje nyhet antingen kräver mindre tid för annat eller en utökad läroplan.
Därför vore det välkommet med ett samlat grepp om vad skolan ska göra och inte minst vad den inte ska göra.
Här kan tisdagens debattartikel från professor Magnus Henrekson och läraren Isak Skogstad fungera som avstamp. På DN Debatt förespråkar de expertkommittéer med bland annat internationell expertis, som ska ta fram förslag för hur betoningen på ämneskunskaper ska bli mer framträdande i läroplanen.
I uppdraget bör det även ingå att nagelfara dagens kurser och prioritera. För oavsett hur goda intentionerna med varje ämne är, håller det inte att bara fylla på med nya moment. Man måste även våga ta bort.
Om Björklunds efterträdare vill fortsätta att profilera Liberalerna som ett skolparti är det en utmärkt utgångspunkt.
Björklund gjorde upp med flumskolan. Hans arvtagare bör renodla den.