Det är en självklar prioritering, som handlar om att ge krisinformation så att människor kan fatta beslut om var de inte ska befinna sig, dementera rykten som att Sverige skulle ha tackat nej till hjälp från Ryssland för att släcka bränderna och skildra situationen ur olika vinklar.
Medan alla måste betala för att läsa papperstidningen – om man inte lånar grannens – kan den raka informationen ibland läsas utan kostnad på nätet, samtidigt som de fördjupande artiklarna läggs bakom betalvägg. Det senare väcker inte sällan protester. Så även i dagarna i Hälsingland, som drabbats av bränder.
Det berättar Anders Ingvarsson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Helahalsingland.se, som på onsdagen motiverade besluten så här: ”När vi sätter informationen i ett sammanhang, är på plats både dag och natt, träffar drabbade och de som just nu arbetar för att bekämpa bränderna, så kostar det. För att kunna bevaka händelserna så nära och omfattande som möjligt för våra läsare, plusmärker vi därför vår journalistik. Vår ambition är inte att sko oss på allvarliga händelser i vår omgivning. Men vårt uppdrag är att rapportera – och det måste vi ta betalt för.”
Han skriver också att ”ingenting är gratis här i världen”, vilket är sant. Det som ibland aningen slarvigt beskrivs som gratis, som barns tandläkarbesök och grundskoleutbildning, betyder i regel att verksamheten finansieras av skattebetalarna. I fallet med SVT och Sveriges Radio betalas de via tv-licensen, men lokaltidningar har bara de pengar som de får av prenumeranter och annonsörer, samt i vissa fall press- och distributionsstöd.
Den ekonomiska situationen märks inte minst i boksluten, som har förändrats under 2000-talet. Var tredje lokalredaktion och var fjärde journalist på Sveriges dagstidningar försvann mellan 2004 och 2014, enligt en studie från Södertörns högskola. Det beror på att mindre pengar in måste betyda mindre pengar ut, om en verksamhet ska bära sig i längden.
På samma sätt betyder mer pengar in, mer pengar ut, och därmed mer och bättre journalistik. Med Anders Ingvarssons ord kan vi alltså ”inte skänka bort allt vårt arbete om vi ska kunna finnas kvar”.
Det är det som är orsaken till att tidningar tar betalt för artiklar om bränder, olyckor, mord och missförhållanden inom äldreomsorgen. Inte att vi vill sko oss på allvarliga händelser.