Eija Göransson skrev ett mejl till Katrineholms-Kuriren där hon framhöll människan i uttryckssättet; med exemplet att människor som drabbats av demenssjukdom bör omnämnas så, och inte som dementa, som om de endast var en sjukdom. "De är en sårbar grupp och denna sjukdom drabbar också anhöriga och det kan ibland uppfattas som kränkande att bli omnämnd som en sjukdom och inte som människa", skrev hon.
‒Bemötande är något som är viktigt. Med andra ord; det är viktigt att visa människor respekt, säger hon.
Hon är adjunkt på Mälardalens högskola och utbildar morgondagens sjuksköterskor.
‒Den mesta undervisningen har jag i Nyköping och Södertälje. Där är antalet sjuksköterskestudenter lägre än i Eskilstuna och Västerås, och det ger mig större möjlighet att lära känna studenterna lite grann, och det uppskattar jag.
Utöver sitt arbete som lärare jobbar hon fortfarande som sjuksköterska.
‒Jag började som lärare för åtta år sedan. Jag visste inte om jag skulle trivas, så jag var kvar som timanställd sjuksköterska i den kommunala hälso- och sjukvården. Jag tyckte uppgifterna gav varandra energi, så jag har fortsatt att jobba kvällar och helger. Man får möjlighet att följa utvecklingen i vårdverksamheten, och man kan dela med sig av sina erfarenheter i sin undervisning.
I Katrineholm arbetar hon på alla särskilda boenden, hemsjukvården, socialpsykiatrin och handikappomsorgen.
Mötet med patienterna kommer upp tidigt i undervisningen.
‒I början av utbildningen får sjuksköterskestudenterna stifta bekantskap med vårdvetenskapens grundbegrepp. Ett av grundbegreppen är människa. Studenterna provoceras på olika sätt att fundera över "vad har jag för människosyn?". Den människosyn man har präglar också ens bemötande gentemot andra. Människan är inte bara en kropp, den är flera dimensioner.
I en vårdrelation är bemötandet mycket viktigt, framhåller Eija Göransson, till exempel i en patients kontakter med en vårdcentral.
‒Om man som patient känner sig sedd och bekräftad kan det kicka i gång något. Mötet kan fylla en med en positiv känsla och göra att man uppfattar att man får en bättre hälsa. Hälsa behöver inte betyda frånvaro av sjukdom. När patienten kommer och söker vård är hon inte bara en sjukdom, utan har en hel livsberättelse bakom sig.
Hur reagerar studenterna?
‒Jag hoppas att de ser det här som något viktigt. Jag tycker mig se det under diskussioner på seminarier. Jag hoppas att de kan bevara den känsligheten när de kommer ut i vårdverksamheten, trots alla utmaningar som verkligheten består av. Vi undervisar ju om idealet, men jag tror ändå att man kan komma långt genom sitt förhållningssätt och agerande. En sjuksköterska använder sig själv i vårdandet, och bör fundera över frågan: "hurdan sjuksköterska, men också hurdan människa, vill jag vara?", framhåller Eija Göransson.
‒Man måste också tänka sig för så att man inte bränner ut sig och känner sig misslyckad och otillräcklig om man inte får förutsättningar att arbeta utifrån idealen. Men man ska försöka göra så gott man kan, och vara medveten om betydelsen av mötet med patienten/människan.
Hur kan man tänka för att förbättra sitt bemötande?
‒Jag ska inte bara höra vad som sägs, jag ska lyssna in. Inte bara titta, utan se. Jag ska inte bara vara fysiskt närvarande, utan mentalt. Det sättet att agera kan man ha i alla sina möten med människor.