Då är en del regeringar och en del partier i stället inriktade på att bryta sönder, passivisera eller lämna EU. Dessa måste möta ett bestämt, ihärdigt och konstruktivt motstånd. Demokratiska regeringar och demokratiska partier ska inte spela med i EU-fiendernas nedbrytningsverksamhet, som är påhejad från Moskva och ytterkanter i många länders politik.
Utan gemensamma tag i EU skulle det vara ännu svårare att aktivt motverka klimathoten. Det gäller både utsläppen i Europa och ansträngningar att få andra länder att göra allvar av Parisavtalet.
När handeln, som bär upp ekonomi och välfärd i världen, riskerar att krympas och fördyras av Donald Trump och andra frihandelsfiender behövs EU för att stå emot – och förhindra en ekonomisk kris vållad av tullkapplöpning och handelskrig. EU är ett skydd för små, starktexportinriktade länder. Sverige kan skadas svårt om det globala regelverket bryts sönder, medan avtal mellan enskilda länder ingås på det sätt som avtecknar sig i den Trumpska propagandan, alltså efter påtryckningar och hot, och på starkare länders ensidiga villkor.
Jan Björklund (L) tog upp mycket av detta i Visby på tisdagen. Ett liberalt 28-punktsprogram om EU-samarbetet lades också fram. Frågan blir inte mindre viktig av att EU:s och de viktigaste EU-ländernas betydelse för Sverige växer ytterligare under en kritisk period i väntan på sundare vätskor i USA. Det gäller att ta sig igenom några år med Trump, utan att demokratiernas samarbete havererar och utan att auktoritära länder i Europas närhet ställer till med krig och kaos i delar av Europa. Efter valet kommer därför utrikespolitiken och samarbetet med andra EU-länder att vara en av de tyngsta frågorna för regering och riksdag.
Det handlar då i hög grad om att försöka påverka den fortsatta utvecklingen inom EU-området. Det har fått ökad vikt vilka partier som vill vara kvar i EU och ha en mer aktiv roll där. Andra partier vill utträda ur EU, lamslå EU eller undergräva den demokratiska värdegrund samarbetet bygger på. Det handlar i Sverige främst om SD och V. Jan Björklunds inlägg i Visby borde där vara tänkvärt för flera av de andra partierna.
Att SD åter fört fram frågan om att lämna EU, paketerad som folkomröstningskrav efter brittisk modell, är inte överraskande. Menliksom deras andra utrikespolitiska särlinjer har den uppmärksammats alldeles för lite i nyhetsförmedlingen och i början av valrörelsen. Detsamma gäller SD-ledarens uttalande för att den Putinlierade nyfascisten Marine Le Pen borde ha blivit Frankrikes president.
Jämfört med ex-kommunisterna i V är SD farligare, på många sätt, inte bara i Europafrågor. SD har nämligen betydligt starkare och farligare ideologiska bundsförvanter utomlands. De allra flesta av de partier som i olika länder har störst likhet med SD är EU-fiender och har politiska ståndpunkter som är fördelaktiga för ryska strävanden att splittra och försvaga de demokratiska delarna av Europa. SD-gruppens partiledare på Europanivå, den brittiske Brexitpådrivaren och ytterhögermannen Nigel Farage, är ett belysande exempel, med sina nära förbindelser till såväl amerikanska som europeiska ytterhögergrupper och stöd för Putinlinjen vad gäller Ukraina.
Det gäller dessutom inte bara att ta debatten mot SD och vara vaksam mot Kreml. Partier som är demokrater och försvarare av det demokratiska samarbetet behöver vara beredda på att hantera nya, försämrade, lägen. Om handlingskraften i EU utarmas av länder som Österrike, Italien, Ungern och Polen kan andra EU-länder behöva kraftfullt använda möjligheterna till sådana nya samarbeten där inte alla deltar.
Osäkerhet under Trump om USA och Natokan göra att en del europeiska länder behöver samarbeta ännu närmare militärt. I en del frågor har även några av de EU-positiva svenska partierna tenderat att hålla emot när det gäller EU-budget och flera slags EU-uppgifter. Den attityden behöver de ompröva, så som riskbilderna utvecklats de båda senaste åren. .